Gårdagens icke-nyhet i svenska riksmedier var ett bombhot. Gefle Dagblad bombhotades. Sådant inträffar oerhört sällan i Sverige och borde ha varit på alla löp och toppat nyhetssändningarna. Av denna bevakning blev emellertid noll och intet.

Chefredaktören Anna Gullberg förklarade bakgrunden till hotet mot tidningen:

Den granskning som är anledningen till hotet, rapporteringen kring radikalisering i gävlemoskéns ledande skikt, är en av de viktigaste som Gefle Dagblad har gjort. Jag är stolt över den, och över mina modiga medarbetare. Jag tänker också på frilansaren Magnus Sandelin som varit en stor och viktig del i GD:s jobb, en modig journalist. Vi som redaktion står också bakom honom.

Vi har alltså en situation där en svensk dagstidning utsätts för ett bombhot till följd av att den rapporterat om pågående radikalisering i gävlemoskén.

Eftersom politiker och kändisar numera älskar att ta ställning, göra skillnad och visa godhet undrar jag var de nu håller hus. Var är Henrik Schyffert? Var är Malena Ernman? Vart tog kärleksbombningen vägen? Var är statsministern och justitieministern? Var är alla goda krafter när en av landets tidningar bombhotas för att den gör sitt jobb?

Det är tyst, så förfärande tyst. Sannolikt finns en rädsla för att händelsen skulle kunna utnyttjas av islamofobiska krafter. Därför är det bäst att låta nyheten snabbt falla i glömska. Landets riksmedier, inklusive public service, har effektivt sett till att så kommer att ske. Ett sådant agerande ökar misstron mot både medier och politiker. Förstår de verkligen inte det?

Jag kan inte låta bli att fundera över hur detta bombhot kommer påverka andra tidningars vilja till att granska islamismen i Sverige i framtiden.

Det är lätt att säga att man ska fortsätta stå upp för journalistikens integritet och frihet. Det är inte fullt lika lätt att göra det i praktiken när man riskerar dödshot. I synnerhet inte när stödet från det politiska etablissemanget är obefintligt.