Under söndagen hålls en manifestation på Södermalm under parollen ”Refugees welcome”. Initiativtagare är Grön ungdom. Talar gör bland andra statsministern, demokratiministern och, får vi förmoda, en hel trave vänsterfolk med hjärtat på rätta stället.

DN drar sitt strå till stacken med hashtagen #jagdelar. Syftet är att visa att man ”står upp för medmänsklighet och humanitet”. Hundra svenskar har i tidningen uttryckt stöd för ”våra mest grundläggande värden – de som bär upp vår offentlighet, men som nu är satta under press”.

Jag är faktiskt inte riktigt säker på vad Peter Wolodarski menar. Vad är det dessa hundra individer visar sitt stöd för? I sin söndagskrönika skriver Wolodarski om det hårdnande samhällsklimatet, om hot mot journalister, om näthat. Är det månne detta som dessa hundra individer tillsammans med DN tar avstånd från?

Nej, en titt i tidningen avslöjar att de där hundra individerna står upp mot ”främlingsfientlighet, språkbruk och samhällsvision”, andra skriver om den döda treåringen på stranden (vars familj för övrigt var bosatta i Turkiet en längre tid och inte flydde direkt från Syrien) och författaren Kerstin Ekman skriver en längre och upprörd betraktelse över motståndet mot den förda flykting- och asylpolitiken.

Att stå upp för mänskliga rättigheter är inte partiskt i nyhetsjournalistikens mening, skriver Peter Wolodarski. Men det är alltså i grunden ett försvar för dagens migrationspolitik som ”mänskliga rättigheter” kokar ned till i DN:s tappning av begreppet. Det sätts obehagligt nog likhetstecken mellan humanism och miljöpartism. Till detta spektakel borde ingen fritt tänkande människa låna sitt namn. DN kallar det för ett ”unikt upprop”, men påfallande många som satt sitt namn under hashtagen är skådespelare och artister, således the usual suspects.

Vad är det egentligen dessa människor så heligt vill stå upp för och försvara? Är det de överfulla asylboendena? Eller är det månne de långa handläggningstiderna, de skenande kostnaderna, bostadsbristen, fusket med ID-handlingar, det långvariga bidragsberoendet bland utrikes födda, oviljan att åldersbestämma dem som kallar sig minderåriga, ett växande antal utanförskapsområden och en tilltagande polarisering i det svenska samhället? För jo, detta är svensk migrationspolitik i dag och effekterna av den. Detta är vad de försvarar och så bekvämt och lättvindigt kallar ”mänskliga rättigheter”.

Att skylta med sin förmenta godhet inför andra har blivit viktigare än att problematisera, analysera och faktiskt hitta lösningar på existerande problem. Dagens manifestation visar ånyo detta. Att säga att man står upp för mänskliga rättigheter genom att göra en delning i sociala medier är lika lätt som att klä sig i svart mot rasism och ha olika strumpor på sig för att visa att man ”gillar olika”. Men det är ett ställningstagande tomt på konkretion och innehåll.


Svensk politik har nog aldrig varit så här banal och infantil. 

Läs även:
Widar Andersson, Fnordspotting