I åratal har feminister och moralister tittat på reklamaffischer för underkläder och känt avsky. Smala, attraktiva kvinnor har utgjort basen för bland andra H&M:s underklädeskampanjer. De visar inte riktiga kvinnor, har det klagats.

Och visst stämmer det att det vi får se är en retuscherad bild, precis som valaffischer med våra politiker är retuscherade. Någon kanske minns hur Mona Sahlin och Marita Ulvskog såg ut.

Poängen är att detta är reklamens själva syfte. Att locka, förföra och försköna. Inte att visa verkligheten som den är. I vanlig ordning missförstår feministerna och normkritikerna. Så när Dressmann nu har en reklamkampanj som visar ”vanliga” män – taniga, otränade, lönnfeta – applåderas det. Nu utmanas mansidealet, jublar Metro.

Jag är man. Heterosexuell dessutom. Om man ska tro reklamforskare som Nina Åkestam på Metro borde jag bli både påverkad och upprörd över Tommy Hilfigers samtida reklamkampanj. Men sorry, den är mer tilltalande än Dressmanns. Att se Dressmanns politiskt korrekta kampanj får mig att vända blicken någon annanstans när jag står och väntar på tunnelbanan.

Jag funderar på hur det hade sett ut om biltillverkare gjorde reklam för sina produkter på detta sätt. Kom igen, köp en Mini! Eller varför inte en sönderrostad Volvo? Rost är ju helt naturligt!

Nej, fram med snygga och attraktiva människor i reklamen, tack. Oavsett kön.

Snart i en Volvo-kampanj nära dig?