I söndagens Agenda visades ett inslag om en romsk familj som efter 12 år i Sverige har fått ett avvisningsbeslut. Familjen har tidigare sökt asyl men fått avslag. Beslutet överklagades till högre instans och nu har domen slutligen vunnit laga kraft. Familjen ska utvisas då den saknar skyddsskäl.

Under åren i Sverige har paret, som kommer från Serbien, skaffat fem barn. Det är runt dessa barns välbefinnande som inslaget tar sin utgångspunkt. Kan familjen inte få stanna för barnens skull? Hela frågeställningen blir väldigt konstig – paret har alltså startat ett liv och skaffat barn i ett land de sedan länge fått veta att de inte har rätt att stanna i. Något slags ansvar borde rimligtvis den enskilde i detta fall ha.

Statsminister Löfven har varit tydlig på sistone med att den som får ett avslagsbeslut på sin ansökan om asyl eller uppehållstillstånd måste återvända. Detta är förstås ett fullt rimligt förfarande. Man ansöker, får sin sak prövad, har rätt att överklaga men får i slutändan ett beslut i högsta instans som vinner laga kraft. Så prövas saken för alla i en rättsstat. Denna rättsstat bygger emellertid på att lagen upprätthålls och att besluten efterlevs. Här har vi problem i dag.

Mer än hälften av alla som får avslag på sin ansökan om att stanna i Sverige ger blanka tusan i beslutet. Många går underjord, andra vet ingen vart de tar vägen. Polisen har i dagsläget 17 000 utvisningsärenden som ligger och väntar på att verkställas. Sedan 2011 har över 50 000 utvisningsbeslut inte verkställts, vilket innebär att tiotusentals människor lever runt om i Sverige trots att de enligt svensk domstol inte har rätt att vistas här. Detta är givetvis problematiskt.

Svenska politiker har medvetet skapat denna situation genom att göra det inte bara möjligt utan också tämligen förmånligt att stanna kvar trots avslagsbeslut och uppmaning att lämna landet. Rätt till sjukvård, rätt till skolgång och en polis som inte längre vågar leta upp gömda familjer genom att följa barnen från skolan till boendet har skapat en orimlig situation där den som struntar i svenska lagar de facto premieras för det. Den miljöpartistiska snällismen skapar en rättsosäkerhet.

Jag kan ha full förståelse för polisens resursbrist i dagsläget. Men det finns sätt att hitta gömda familjer om polisen bara vill hitta dem. Kruxet i dag är att polisen, vis av erfarenhet från tidigare insatser, inte vill ta fajten mot alla ”antirasister” som står redo att anklaga polisen för både fascism, rasism, antiziganism och inhumanism bara för att den utför sitt jobb.

Det hela är väldigt enkelt:

Den som stannar i Sverige trots ett avvisningsbeslut tar resurser från alla som har laglig rätt att stanna, från alla som väntar på att få sin sak prövad och från alla som följer lagar och regler i mottagningsprocessen. Detta var även Migrationsverkets generaldirektör tydlig med i Agendas studio.

Löfven har vid ett flertal framträdanden krävt ”ordning och reda” i asylmottagandet. Det återstår att se vad denna ordning och reda består i. Om det är respekt för svenska lagar och regler statsministern avser, borde han föregå med gott exempel och omedelbart sparka ut det parti vars själva signum är oordning och oreda – nämligen hans egen regeringspartner Miljöpartiet.