Härom dagen berättades det om en neurolog från Syrien som efter ett års väntan på att få sin vårdlegitimation nu funderar på att lämna Sverige. DN skriver att legitimationssystemet inom vården måste förändras för att invandrade specialister snabbare ska kunna bli godkända.

Situationen är naturligtvis väldigt olycklig i det enskilda fallet, och en förlust för både samhället och den invandrade. Men hur stor är egentligen den grupp som DN skriver om? Tino Sanandaji kontaktade Arbetsförmedlingen för att få besked om hur många invandrare med läkarexamen som deltog i myndighetens etableringssatsning. Efter viss förvirring blev svaret 41. Fyrtioen personer. Det är alltså denna grupp som Stefan Löfven, Annie Lööf och en rad andra politiker talar om. Som jämförelse kan nämnas att det i augusti kom 11 473 asylsökande till Sverige, ett rekord för en enskild månad sedan Bosnienkriget.

Detta är således inte den stora utmaningen. Den riktiga utmaningen består i hur den stora majoriteten, (90 procent av de invandrade syrierna, 95 procent av eritreanerna och 97 procent av somalierna), de som inte är högutbildade, ska lyckas komma ut i egen försörjning. Var vänliga och knäck den nöten, kära politiker. Hittills har ni inte lyckats.

Att låtsas som om denna grupp inte är så stor som den är, är ingen lösning. Att hävda att vi behöver en stor invandring för att klara välfärden i framtiden är inget svar när arbetslösheten bland utrikes födda är flera gånger större än bland svenskfödda. Just nu fyller vi endast på ett stort utanförskap som spränger kommuners budgetar – i Ludvika kommun har försörjningsstödsbudgeten överskridits med totalt 27,7 miljoner på två år.

Om ni politiker vill ha vårt förtroende, förhåll er till fakta och kom med svar på verkliga problem. Det är, lovar jag, en bra början.

För att hitta rätt lösningar, krävs först rätt problembeskrivning.