”Den verkliga utmaningen är inte flyktingarna utan att få stopp på IS, att ingen ska behöva fly.” Detta skriver språkröret för ett parti som inte vill att Sverige exporterar vapen, som konsekvent motsätter sig militära interventioner och som fram tills nyligen hade målet om ett ”ickevåldsförsvar” inskrivet i sitt partiprogram.

Gustav Fridolin och Miljöpartiet har således inte det allra högsta förtroendekapitalet när det kommer till just militära interventioner och att stoppa mördarsekter som IS. Men även Fridolin inser tydligen att så länge kriget i Syrien fortgår, kommer flyktingströmmarna att fortsätta (även om det är långt ifrån bara från Syrien människor migrerar just nu). Problemet är att MP:s enda recept är att öppna dörren för de som flyr och behandla återvändande jihadkrigare med silkesvantar, inte att ta itu med grundproblemet.

DN Debatt skriver Mats Svegfors om det han betraktar som ”det tredje världskriget” (en dum jämförelse, givetvis) och att ”vi måste komma till rätta med kriget”. Starka ord. På ledarplats i Aftonbladet konstaterar Anders Lindberg att ”konsekvenserna av att det internationella samfundet inte stoppade Assad i tid har i sanning blivit ohyggliga”.

Det är märkligt det där. Jag har aldrig sett några miljöpartistiska förslag på hur IS ska stoppas. Mats Svegfors föreslår inte hur vi ska ”komma till rätta med kriget”. Han konstaterar bara att kriget är hemskt och att Sverige måste ta emot fler flyktingar. Och vem kan minnas att Aftonbladet skulle ha propagerat för bombningar av al-Assad redan 2011? Det kvällsblaskan brukar göra är att förespråka en ”FN-ledd insats”, vilket varit som att peta sig i naveln i fallet Syrien eftersom inte minst Ryssland envist motsatt sig militära interventioner mot den syriske diktatorn. Ja, man kan lika gärna fråga katten som att gå till FN.

”Vi måste ta emot fler flyktingar” har varit kampanjbudskapet från de större medierna under den gångna helgen. Direktsända manifestationer, kampanjer i sociala medier. Public service, DN, Aftonbladet, SvD – alla har varit med. Alla har dragit åt samma håll. Syftet har varit att visa upp sin godhet. Men bakom käcka mantran som ”ingen människa är illegal” ekar det förfärande tomt på innehåll.

Jag har inte sett någon i den massa som kämpat för att visa sig i sociala medier i helgen förespråka en militär insats mot IS eller al-Assad. Ingen verkar ärligt talat ens bry sig om huvudproblemet till den flyktingkatastrof vi nu bevittnar från det sönderfallande Syrien. Det är lätt att öppna famnen för flyktingar, såväl krigsdrabbade som ekonomiska sådana. Men svårare att bidra med konkreta lösningar på komplicerade konflikter.

Den militära förmågan att bekämpa och krossa IS finns givetvis. Det är viljan som saknas, och under de gångna fyra åren har konflikten i och runt Syrien blivit så komplicerad att till och med säkerhetsanalytiker som får lön för att bedöma läget åt bland andra Säpo har svårt att hänga med.

Kanske kan man därför inte begära att ynglingar som Fridolin ska kunna presentera trovärdiga konfliktlösningar. Ändå måste vi det. Ty lösningen kan inte vara att hela Syriens befolkning lämnar sitt land för Europa. Problemet är att svenska politiker inte vill tänka i militära termer. Hela världens problem ska lösas med bistånd och generös flyktinginvandring till Sverige. Det är en både naiv och omöjlig utgångspunkt.

Jag undrar helt ärligt hur många som egentligen bryr sig om de människor de säger sig vurma för. Och hur många som bara poserar med sin godhet.

Läs även:
Fnordspotting, HAX