Svensk politik handlar om en enda sak just nu. Den för allt överskuggande frågan är flyktingmottagandet (eller snarare asylpolitiken eftersom endast en minoritet som söker asyl i Sverige är flyktingar undan krig och förföljelse). Ingen annan fråga får plats i mediernas blickfång i nuläget.

Så kom det sig att faktumet att Konjunkturinstitutet så bryskt sågar regeringens paradfråga om lägst arbetslöshet i hela EU endast blev en notis i gårdagens nyhetssändningar. Vem bryr sig om arbetslöshet när man kan prata om saker som får språkrör att gråta på ett offentligt framträdande?

Det går att skönja en alltmer uppenbar desperation hos politikerna nu. Ett dagsfärskt tecken på detta är att Folkpartiet plötsligt vänder i 180 grader och kräver ett tvång för kommuner att ta emot asylsökande. ”Liberalerna” har talat igen. Därmed finns det en riksdagsmajoritet för förslaget och det kommer sannolikt träda i kraft nästa år.

I måndags kallade Stefan Löfven till en presskonferens på vilken han med gott självförtroende lade fram ett tiopunktsprogram för att lösa flyktingkrisen. Nu visar statsministern handlingskraft, tänkte nog många. Även jag blev lite överraskad över att se konkretion från en man som dittills mest förmedlat floskler.

Men vi bedrog oss. Som landets vassaste socialdemokratiska bloggare, Johan Westerholm, kunde avslöja hade Löfven i princip stulit varje punkt från det brev som Angela Merkel och Francois Hollande tidigare undertecknat och skickat till kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker. Inte att undra på att Löfven och Merkel var så ense där de stor tillsammans inför pressuppbådet.

Detta spelar kanske mindre roll. Löfvens huvudpunkt handlar ändå inte om Sverige utan om att resten av EU ”måste ta ett större ansvar”. Detta är även ett viktigt tema i satsningen ”Sverige tillsammans”, som ska samla alla landets goda krafter (de som tycker samma sak). Nu ska det samlas, pratas och ryggdunkas. Inget av detta kommer förstås sänka arbetslösheten, trolla fram bostäder eller rädda socialtjänsten undan kollaps på sina håll.

Ja, jag är lite trött. Och less. Less på den politiska tondövheten och oförmågan. Less på floskler, symbolhandlingar och naivitet.

Jag tycks inte vara ensam om denna känsla. Läget är faktiskt allvarligt – för politikerna. Det är lite förvånande att det inte pratas mer om att ingen svensk partiledare når över 30 procent i förtroendemätningarna. Att det svenska folket har så lågt förtroende för hela landets politiska elit. Det borde oroa mer än vad det verkar göra. Men snart tillsätts det förmodligen en nationell samordnare mot detta också.

Avslutningsvis: alla de som hävdat att de ”känt” hur vinden vänt och stödet för ett ökat flyktingmottagande i Sverige vuxit under den senaste tiden kan ju ta dagen för att grunna på resultatet från senaste mätningen hos Aftonbladet. SD får där 21,5 procent (blott 2 procent mer än i senaste Demoskop-mätningen, vilket gör den någorlunda trovärdig).

Om vinden någonsin vände, lade den sig väldigt fort. Troligare är dock att den aldrig vände.

Tidigare bloggat:
Kampanjer i stället för nyheter

Läs även:
Johan Westerholm