På pressträffen när Moderaterna presenterade sin skuggbudget tog partiets ekonomiskpolitiske talesperson Ulf Kristersson bladet från munnen på ett överraskande sätt. Han konstaterade att dagens rekordstora inflöde av asylsökande till Sverige ”riskerar att bli gökungen som tränger ut allt annat ur välfärdsboet”.

Därmed gjorde Kristersson det mest förbjudna: ställde välfärd mot invandring. Just det Sverigedemokraterna har gjort i alla år och som varit förbjudet och tabu bland andra partier. Situationen i det svenska asylmottagandet har förstås satt sina spår, även hos Moderaterna. Enligt Migrationsverket sökte 7 980 personer asyl i Sverige under den senaste veckan.

Den 22 oktober väntas Migrationsverket skriva upp sin prognos rejält, uppgifter talar om en uppskrivning från 73 000 till 150 000 asylsökande. En fördubbling, alltså. Myndigheten förbereder sig nu för att Sverige kan komma att ta emot 100 000 asylsökande bara under årets tre sista månader, vilket vore exceptionellt på alla sätt. Ingen har berättat vart dessa människor ska ta vägen.

Det mest anmärkningsvärda är emellertid inte att Ulf Kristersson sade det som blivit uppenbart för allt fler utan att partiet inte samtidigt proklamerade att det nu omprövar sin migrationspolitik. Den enda rimliga slutsatsen att dra av detta är att M prioriterar asylinvandring före välfärd. I praktiken var detta resultatet även under Fredrik Reinfeldts ledning, men nu kan denna prioritering även sägas vara uttalad av partitoppen.

Kostnaderna för migration och integration väntas enligt regeringens budget uppgå till 40 miljarder kronor för 2016. Den beräkningen var passé redan när den presenterades, och om antalet asylsökande blir det dubbla mot Migrationsverkets sommarprognos kan vi sannolikt räkna med ökade kostnader på tiotals miljarder. Den enskilt största kostnaden är den för boende, och här synes som bekant ingen som helst ljusning. Tvärtom blir paniklösningarna fler, vilket oundvikligen betyder högre kostnader.

Landets största borgerliga parti har alltså talat klarspråk. Valet står mellan å ena sidan fortsatt asylinvandring till ett land med kollapsat mottagande, urspårad bostadsmarknad (kanske på väg mot en bubbla och krasch) och en högspecialiserad arbetsmarknad som knappast är välkomnande för lågutbildade och å andra fortsatt generös välfärd.

Moderaterna har valt det förstnämnda. Då får de faktiskt också föreslå skattesänkningar. Inte på 25 miljarder utan på 250 miljarder eller mer. För ingen kan väl förväntas betala så mycket i skatt för en välfärd som inte längre finns?

Läs även:
Peter Santesson