Asylinvandringen sägs, om vi får tro public service och Aftonbladet, bidra med ett veritabelt kompetensregn över Sverige. Men om det är någonstans det behövs kompetens just nu, är det i riksdag, regering och statliga myndigheter.

Vart tog kompetensen vägen? Professionalismen? De sansade rösterna? Någon har sagt att dagens politiker är för unga. Och ja, Gustav Fridolin är fortfarande lillgammal, Ebba Busch Thor har inte ens fyllt 30, Jimmie Åkesson är inte heller lastgammal. Många makthavare går direkt från ungdomsförbundet och in i rikspolitiken utan att ens ha snuddat vid den riktiga arbetsmarknaden. Många har praktiskt tagit vuxit upp i politikens väldigt speciella värld.  Det påverkar förstås ens bild av samhället om man alltid har betraktat det från fönstret på en partilokal.

Men det tycks även finnas en kompetensbrist hos landets myndigheter. Polisen har varit en dysfunktionell myndighet i många år, och omorganisationen verkar tyvärr inte ha förbättrat någonting.

Att situationen i Sverige är så pass dyster just nu underlättas inte direkt av att rikspolischefen heter Dan Eliasson (han som blev så stormförtjust åt att Polishögskolan numera huserar på Södertörns lekskola), att landets kanske sämst fungerande myndighet Arbetsförmedlingen leds av sossen Mikael Sjöberg som dissar vissa politiska partier på Twitter och slutligen att Migrationsverkets chef är Anders Danielsson, en man som enligt egen utsago går omkring och ”är Anders”. Förtroendet för några av landets viktigaste myndigheter är inte på topp.

Om som någon från tidigare generationer satte sig i en DeLorean och reste in i framtiden, till Sverige 2015, skulle personen förmodligen drabbas av något slags psykisk kollaps. Därefter sätta sig i bilen raskt som tusan och återvända hem.