Socialdemokraterna har alltid sett på sig självt som det statsbärande partiet. I decennier har partiet styrt Sverige och byggt upp ett förtroendekapital. När stora delar av Europa var sönderbombat kunde Sverige bygga välfärd och trygghet. Socialdemokraterna har visat sig vara hantverksskickliga förvaltare. Men när det bränner till och blir kris, famlar de.
Nutid. Estonia sjönk samtidigt som regeringen Bildt hade avskedsfest på regeringskansliet. Sverige var precis i skedet att byta regering och statsminister. Den nya socialdemokratiska regeringen, som var stark till följd av ett 45-procentsresultat i valet, famlade från första dagen Ingvar Carlsson tog över.
Sedan fortsatte det. Ett etiskt råd tillsattes för att underlätta för regeringen att fatta beslut. Ministrar hävdade i TV att anhöriga nog inte ville ha hem sina omkomna eftersom de säkert såg alldeles för hemska ut där på havsbotten. Ett försök att täcka över vraket med grus och betong gjordes. Offer filmades och flyttades runt. Men alla lämnades kvar.
Ett stort sår lämnades öppet. Mona Sahlin och Ines Uusmann blev symboler för den politiska inkompetensen och okänsligheten.
I mellandagarna 2004 drabbades Sverige av en lika stor katastrof. Tsunamin tog över 500 svenska liv. Regeringen var senfärdig och begrep inte omfattningen förrän statssekreteraren läste löpsedlarna. Andra länder flög hem sina medborgare med kort varsel medan svenskar fick vänta. Det går förstås att diskutera vilket ansvar staten har för människor på semester i fjärran land, men regeringen kritiserades hårt och i slutändan fick Laila Freivalds avgå som minister. Igen.
Just nu genomgår Sverige den största prövningen som land sedan andra världskriget rasade vid landets gränser. Åter igen sitter Socialdemokraterna vid makten och åter igen ser vi en fullständig frånvaro av politiskt ledarskap. Skillnaden nu är att hela landet kommer att påverkas av regeringens oförmåga att fatta beslut – i decennier framåt.
Regeringen har slagit något slags inofficiellt rekord i presskonferenser de senaste två månaderna där de steg för steg har tagit klivet in i den verklighet som både väljare och borgerliga ledarskribenter sett i flera års tid. Precis som Andrej Kokkonen konstaterar (hela klippet här) visar det på regeringens hyckleri:
Hur tycker du att regeringen har hanterat situationen de senaste veckorna?
– Jag tycker nog att det har varit en rätt märklig situation. Gång på gång har man gått ut och sagt att man har kontroll över situationen och att man kommer att klara situationen, i alla fall den närmaste perioden. Sedan har man tvingats ha presskonferens nästan varje vecka där man då inser att situationen inte höll på det sätt som man trodde.
Stefan Löfven har ju sagt att det inte finns något tak för hur många vi kan ta emot, sedan plötsligt så vänder man och säger att man inte längre kan garantera boenden för asylsökande. Hur tror du att vi har kunnat komma hit där vi står nu.
– Det är väldigt märkligt egentligen att man har kunnat säga sådana saker utan att få stå till svars för det av journalister eller andra politiker. Det inser ju vem som helst att det finns ett praktiskt tak, att det finns ett begränsat antal bostäder och flyktingförläggningar i Sverige, och kommer det fler så har de ingenstans att ta vägen. […] Det framstår ju för hela befolkningen att den linje man haft, den retorik man använt sig av, har varit tom. Den har varit hycklande, helt enkelt.
Regeringen vädjar till EU om ekonomisk nödhjälp och hjälp med mottagandet. Men den fattar själv inga beslut som kan förbättra situationen för Sverige. Andra länder kan. Men inte Sverige, tydligen.
Försvararna av dagens politik vill ge sken av att det inte finns något att göra och upprepar mantrat ”vi har skrivit på konventioner”. Jag har inte sett någon journalist ställa frågan vilka konventioner det är som Sverige har skrivit under men som inte Danmark, Finland, Tyskland eller baltstaterna har undertecknat. De kan ju uppenbarligen föra en annan politik än vi.
Det vi nu ser är ännu ett bevis för socialdemokratins oförmåga att styra landet i krissituationer. S är ett hyggligt kompetent förvaltarparti. Men det förmår inte tänka nytt. Det förmår inte ta in nya intryck och att utvecklas. Och framför allt klarar det inte att möta skarpa lägen. Hur tänker sig regeringen att Sverige ska kunna möta den akuta bostadsbristen när vi inte ens klarar att få upp tältplatser som täcker mer än två dagars inflöde?
Den sittande regeringen 2015 kan mycket väl vara den sämsta vi någonsin haft, och det säger inte lite. Det är en sorg för Sverige att vi har en sådan regering just nu när vi genomgår ett nationellt kristillstånd.
Läs även:
DN: Väljarna vänder i flyktingfrågan
Nej, just det!
Ingen journalist vågar ifrågasätta och följa upp.
Det kan rentutav vara så eländigt att de ej fattar något överhuvudtaget.
De heller…
Hej.
Kriser kräver som vi alla vet ledarskap och tydlig befälsstruktur med klar och övad ordergång och rutin. Vidare krävs en villighet för alla i organisationen att underordna sig direkta order vid ett krisläge och inte utnyttja detta till att driva egna agendor, obstruera och liknande för att ställa andra i dålig dager. Inom socialdemokratin är det sedan ett halvt sekel rutin att allt och alla skall vara förankrade i VU, och att din interna makt beror på hur mycket stöd du kan köpa av de inre organisationerna såsom Broderskapsrörelsen, Bommersviksakademien, LO, med flera särintressen. Detta gör att partiet, och i förlängningen statsapparaten, inte kan agera i krislägen då allt måste förankras hos maktgrupperna, och statens myndigheters administration är nerlusad med apparatchniks och politruker. Det är det långa svaret.
Tyckande skall betraktas som att det har ett värde baserat i hur mycket som står på spel för den som framför åsikten; för journalister står endast deras makt och anseende på spel när det trycker ur sig saker de inte förstår eller är kompetenta att bedöma, och därmed borde en politiker kunna hantera detta.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Italien lyckades få fram plan att flyga hem sina medborgare rätt snabbt. Där fanns tydlig beslutsordning för vem som skulle göra vad. I Sverige är ansvaret flytande och till sist ingens ansvar när saker går fel.
"Stefan Löfven har ju sagt att det inte finns något tak för hur många vi kan ta emot"
Det är väl precis vad han säger nu också, att det inte finns tak över huvudet (däremot vatten).
Amfibieansiktet kallat, statssekreteraren Lars Danielsson, hade jourtjänst när tsunamin slog till. Men, eftersom han cyklat iväg till sin älskarinnas bostad, och uppenbarligen gjort sig oanträffbar, kom katastrofen inte till dennes kännedom. Vad hände med Danielsson? Några meningslösa KU-förhör, no more. Sedan utnämndes han till generalkonsul för Hongkong och Macau, därefter ambassadör i Sydkorea, nu ambassadör i Tyskland. Sossarna tar hand om de sina, är det mildaste man kan säga.
"Amfibieansiktet"
Haha! Jag har bara sett honom som "mannen utan haka", men denna beskrivning var ju flera snäpp bättre.
" Jag har inte sett någon journalist ställa frågan vilka konventioner det är som Sverige har skrivit under men som inte Danmark, Finland, Tyskland eller baltstaterna har undertecknat. De kan ju uppenbarligen föra en annan politik än vi."
Precis detta har Jimmie Åkesson också frågat sig, dock utan att få svar. I och med att du nu också ställt frågan så har du något gemensamt med JÅ och därmed SD-sympatisör och troligen även fascist enligt gängse vänsterlogik.
Det är just där problemet är. Med den omfattande svartmålningen av SD har man målat in sig i ett hörn, det gör att det är extremt svårt att föreslå något som ligger i linje med SDs politik. Det vore att erkänna att SD haft rätt hela tiden och det är inte politiskt acceptabelt. Därför slingrar man sig som masken på kroken och försöker hitta något annat än att begränsa invandringen och börja ställa krav men ingenting fungerar. Man vill få andra länder att "ta större ansvar" men de ser ju hur illa skött Sverige är och vill självklart inte göra samma sak.
Därför händer det ingenting. Det är inte så att man inte förstår, man förstår men man vågar inte göra det som behövs göras.
//X
Dr Perssons förklaring till att tsunamikatastrofen hanterades så som det gjordes med fördröjning var att "vi kan ju inte ha en politiker stående att bevaka varje fax"? Sen blev det ju onekligen bättre när UD la ut informationsansvaret på "marknaden" skall läsas Lottie Knutson, hon fixade det perfekt.
Att UD kan slå igen förtydligades ju av Carl Bildt, han hanterade hela utrikespolitiken via ett twitterkonto, övriga på UD håller ju käft, eller som det heter på diplomatspråk, tyst diplomati, å att hålla käft kan ju utföras till lägre kostnad på annan plats.
Har vi förövrigt något som skall benämnas "regering" i Sverige?
Det torde väl snarare vara S vallöfte om att skapa traineeplatser som Löfvengänget sitter på.
Hans