Under 2015 gjorde Sveriges Radio ett antal reportage från lilla Norberg som berör dels de asylsökandes verklighet, dels kommunens ansträngningar att hantera en situation den aldrig ställts inför tidigare. Den beskrivs med ett enkelt ord: ”kaos”.

Norbergs situation är inte unik. Det finns fler små kommuner runt om i landet som har tagit emot enormt många asylsökande, som har slut på klassrum, slut på lägenheter, slut på lärare och där kön till SFI bara växer. Kostnaderna skenar fullständigt.

Varför inte släppa in folk och låta dem klara sig själva? undrar vissa och hänvisar till Centerpartiet. Centern har emellertid inte föreslagit något sådant. Det enda de vill göra, förutom att utvidga sina älskade rut-avdrag, är att höja dagersättningen för asylsökande och be dem lösa sin egen boendesituation. Det kan låta som en besparing, men redan i dag ordnar de flesta boendet på egen hand. Det har de rätt till enligt den så kallade ebo-lagen. Ingen är tvungen att bo kvar på Migrationsverkets boende.

Problemet är att dessa efter ett eller två år inte sällan står i socialtjänstens reception och vill ha en lägenhet. Andrahandskontraktet har upphört, boendesituationen blev outhärdlig och så vidare. Plötsligt åligger det socialtjänsten att placera på hotell och i panik leta lägenheter eftersom hotellkostnaderna kan uppgå till 60 000 kr/månad för en större familj. Dessutom vill C att barnfamiljer, alltså den grupp som är allra dyrast och svårast att ordna boende åt, undantas från kravet att ordna eget boende. Centerns ”besparing” är således ett luftslott, i synnerhet som partiet vill att dörren till världens kanske mest generösa välfärdsstat ska stå öppen redan från dag 1.

Efter boendet kommer nästa stora utmaning: jobb. Här står politikerna om möjligt ännu mer svarslösa. Ty även om jobb inte skapas av politiker, är det lagstiftarna som måste se till att vi har en arbetsmarknad på vilken människor har förutsättningar att både ta sig in och att försörja sig själva. Så ser det inte ut i dag.

Sanningen är att dagens situation är utfallet av decennier av misslyckad integrationspolitik och omhändetagandementalitet som lagt ansvaret för människors etablering på stat och kommun i stället för på den som invandrat.

Ändå har det fortsatt i år efter år. Under fjolåret, innan allt brakade samman och regeringen satte inofficiellt svenskt rekord i antalet presskonferenser per månad, fortsatte statsministern att argumentera för hög asylinvandring med argument som passat bättre för arbetskraftsinvandring. Det är ju inte samma sak att släppa in människor utan utbildning och att släppa in personer med en efterfrågad kompetens. Dessa två grupper är faktiskt varandras motsatser. Men detta enkla faktum verkar inte regeringen, eller ens Alliansen, ha förstått. Invändningar har i stället avfärdats arrogant.

Ingen politiker tycks ha ställt sig frågan hur detta ska fungera i praktiken. Hur den där långsiktiga vinsten för samhället ska räknas hem. De använder ekonomiska argument för asylinvandring, vilket är oerhört okunnigt. Vi vet att asylinvandring från länder som Somalia, Eritrea och Afghanistan inte är ekonomiskt fördelaktigt för Sverige. Vi har nämligen haft sådan invandring under ganska lång tid, långt innan syrierna började komma, och kan belägga detta i offentlig data. Man kan argumentera för en stor asylinvandring utifrån ett solidaritetsperspektiv, men knappast ett ekonomiskt.

Det kommer gå bra för vissa av de asylsökande som sitter fast i Norberg. De mest energiska. De som vill något, har kraften och motivationen att lära sig svenska på egen hand och hitta jobb. Men för flertalet väntar sannolikt många år i bidragsberoende och utanförskap. Om du kommer som analfabet till Sverige och har fyra eller fem barn är dina chanser att dels hitta en lägenhet, dels hitta ett jobb, ytterst, ytterst begränsade.

Naivitet och arrogans är en mycket farlig kombination. Tyvärr har Sverige under lång tid regerats av politiker med just dessa egenskaper (eller kanske snarare funktionshinder).

Läs även:
Stefan Hedlund: Den moralistiska stormakten har fallit