Stockholms rödgrönrosa majoritet har skickat ut ett häfte till alla invånare med information om vad vi har att vänta av politiken under det nyaåret. Förutom att skryta om kommande satsningar ställs även frågan till några stockholmsbor varför de valt att bosätta sig just här.

Svaret på denna fråga kan förstås se väldigt olika ut. Jag föreställer mig att många skulle svara att de har fått jobb här, att de gillar utbudet av nöjen, kultur, idrott, restauranger och shopping. Andra att de pluggade här och blev kvar eftersom de trivdes med staden och jobbmöjligheterna, kanske träffade kärleken.

En man från Bulgarien svarar att han vill att hans barn ska gå i skolan här och att ”i Sverige är alla jättesnälla.” Jag tycker att svaret, även om det kommer från en enskild person, tyvärr säger mycket om dagens Sverige. Vi ser samma svar även från asylsökande när de får frågan varför de valt att komma just till Sverige. Svenskar är snälla. Sverige är ett snällt land.

Ja, men även korna är snälla, brukade min far säga. Det gör dem inte klokare.

Under lång tid har Sveriges politiker haft som inofficiellt mål att vara just ett snällt land. Ett land som välkomnar alla, som vill ge till alla, som tror alla om gott. Det är förstås ett barns bild av världen och inte ett seriöst sätt att styra ett land.

Sverige är i akut behov av en ny berättelse, en ny självbild. En sådan saknas i dag. Vi måste fråga oss vad vi vill att detta land ska vara.

Vill vi att Sverige ska vara känt som ett snällt land som ger allt till alla (tills pengarna tar slut) eller ett land där ansvaret för det egna livet ligger hos den enskilde? Ett land i vilket människor med flit kan uppnå sina drömmars mål? Där hårt arbete belönas? Där vi sätter en stolthet i att försörja oss och inte ligga andra till last i onödan?

Jag väljer det senare. Detta är den enkla liberala berättelsen om Sverige som jag vill se.