Dick Harrison rörde upp känslor när han för en tid sedan kritiserade kvaliteten på svenska högskolor och universitet i en debattartikel i SvD. Han följde upp detta i ett diskussion i Sveriges Radio. Fler hänger nu på i den högst relevanta kritiken.

Jag känner igen mig i mycket av vad Harrison skriver. Inte från en lärares perspektiv utan som tidigare student. Jag har läst vid flera olika institutioner på två universitet och högskolor i olika städer. Det finns mycket att säga om den högre utbildningen i Sverige. Kvaliteten är ojämn, och i en internationell jämförelse är det egentligen bara KI som står sig.

Det jag reagerade för under studietiden, som skedde med nästa ett decenniums mellanrum, var hur långt gymnasiefieringen av de högre studierna nu har gått. Min inställning när jag sitter i ett klassrum eller aula är enkel: lyssna på läraren, försök ta till dig det som sägs och var beredd på att lägga ned mycket tid på plugg inför tentan. Så resonerar många. Men långt ifrån alla, och den grupp som önskar få en så lätt resa som möjligt är oftast den som blir lyssnad på.

Mer tid till hemtentamen på vissas begäran – strunt samma om vi andra kämpat för att bli klara i tid. Envisa frågor om exakt vad som ska komma på tentan så att man slipper läsa ”i onödan”. Och givetvis omtentor och både skriftliga och muntliga kompletteringar så att alla kan bli godkända. Ty om en elev blir underkänd är det lärarens ansvar. Underkända elever betyder mer jobb för läraren, vilket tar tid från undervisningen. Då är det lättare att släppa igenom även dem som egentligen inte är godkända.

Så här håller det på, precis som Dick Harrison beskriver. Utbildning vid svenska universitet och högskolor handlar generellt sett inte om att anstränga sig till det yttersta i tre och ett halvt år och komma ut som en lite mer beläst och utbildad person på andra sidan, redo för yrkeslivet. Nej, det handlar om rätten att bli ”sedd”, att känna sig ”trygg” och att bli curlad genom utbildningen utan att någon elak lärare har mage att underkänna dig.

Jag minns mycket väl en kvinna som protesterade mot omfattningen på ett prov och att detta dessutom var lagt på en måndag. Studierna, menade hon, var 40 timmar per vecka. Och eftersom hon vistades i skolan under den tiden (ingen vistades 8 timmar per dag i skolan) kunde hon inte förväntas plugga även på kvällar och helger. Då skulle hon ju ha tid över till annat. En så bisarr inställning till universitetsstudier är tyvärr inte helt ovanlig i dag.

Under lång tid har utbildning setts som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i Sverige. Många unga, och inte särskilt unga, studerar i brist på ett bättre alternativ. Under lång tid har lärare på landets universitet och högskolor larmat om att elever inte har med sig ens basala kunskaper från gymnasiet. Detta påverkar undervisningen eftersom lärarna måste anpassa den till gymnasienivå. Men inte heller detta räcker. Svensk utbildning håller på att anpassas till de lataste eleverna, lågpresterarna. Det är inte hållbart i längden.

Alla kan inte studera. Det är inte konstigt i det. Tyvärr har vi i Sverige skapat en arbetsmarknad där det krävs högskoleutbildning till snart sagt varje jobb, rationaliserat bort en hel del enklare jobb och satt upp trösklar som gör att den som inte har läshuvud men kanske har andra talanger, förväntas plugga likt förbannat.

Detta måste förändras. Ju fler som utbildar sig på dåliga universitet, desto mer inflation går det i begreppet utbildning. Kraven på högre utbildning måste höjas och respekten för lärarna återupprättas.

I stället för att ta itu med grundproblemen har politikerna fastnat i en diskussion om betygssystem.

Betyg i all ära, men den högre svenska utbildningen står inte och faller med hur betygssystemet ser ut. Det finns betydligt viktigare saker att ta hand om först. Men det verkar vara för känsligt för att ta i.