Det brukade vara vänstern som skrek om jordens undergång, om att allt håller på att gå åt skogen. Men sedan nyvänstern insåg att kampen mot SD var överordnad allt, låter det annorlunda. Väldigt annorlunda.

Nu går det knappast en dag utan att vi i Aftonbladet, DN, Metro eller någon av public service-medierna kan läsa krönikor eller nyheter med ett tydligt budskap: din oro är obefogad. Allt blir i själva verket bättre. Brottsligheten sjunker. Tryggheten ökar. Att påstå annat är att gå extremhögerns ärenden.

Ändå är många människor oroliga. När en nära anhörig säger att hon inte vill vistas i ”vissa” områden kvällstid, när hon tackar nej till extrajobb ibland bara för att jobbet ligger på en plats som gör att hon måste passera ”vissa” områden kvällstid, vad ska jag säga? Att hon inte behöver vara rädd? Att det är trams? Att Aftonbladet vet att hennes rädsla är obefogad? Det kan jag inte gärna göra. Hennes upplevelse är en känsla av otrygghet, och den är inte unik.

Jag kan inte påstå att den är helt obefogad heller. Sanningen är att Sverige är tryggt. Generellt sett. Men tryggheten är väldigt ojämnt fördelad. I ”vissa” områden är det inte tryggt längre. Och framför allt: om du drabbas av ett brott kan du inte räkna med någon uppbackning från rättsväsendet. Polisen är nu så ansträngd att den till och med nedprioriterar mordförsök på vissa håll i landet. Var fjärde rättegång ställs in för att den tilltalade inte dyker upp till förhandlingen. Och om en person väl blir dömd för misshandel eller våldtäkt, kan den se fram emot ett lindrigt straff.

Det sistnämnda är rättssamhällets tydliga besked till brottsoffret: du är inte värd mer. I det här landet tänker vi mer på gärningsmannens väl och ve än på dig om brottsoffer.

När en person som deltagit i en oerhört grov gruppvåldtäkt får nio månaders ungdomsvård som straff och illa kvickt är på rymmen, finns det faktiskt sakliga skäl att vara på sin vakt. Jag förstår dem som tappat förtroendet för polis och rättsväsende. Jag förstår dem som är oroliga.

Denna förståelse finns inte hos nyvänstern och grönhögern. Dessa grupper menar att oro är ett sätt att svartmåla Sverige, att den som ringer i varningsklockor är okunnig.

De bortser från att oro är en känsla. En upplevelse. Den kan vara mer eller mindre befogad ur ett statistiskt perspektiv. Men vi människor lever vanligtvis inte våra liv efter statistik. Om grannen drabbas av inbrott är sannolikheten att jag skaffar bättre lås ganska stor. Om fruns väninna blir våldtagen är risken stor att hon börjar känna oro. Om den som begår en grov våldtäkt dessutom kommer undan straff genom att påstå att den är minderårig, betyder det att rättssamhället har misslyckats med det mest grundläggande. Vilket också föder oro.

I grunden är allt detta förstås inte enskilda polisers eller nämndemäns fel utan politikernas. Det är i riksdagen lagarna stiftas. Det är regering och riksdag som bär det fulla ansvaret. Det inkluderar tidigare alliansregeringar.

Något håller på att gå sönder i Sverige, förklarade Stefan Löfven inför valet 2014. Han har fortfarande ingen aning om hur detta odefinierade trasiga ska lagas. Och nog är det konstigt att regeringen vill ha fler poliser om tryggheten i samhället faktiskt ökar?