Svensk migrationspolitisk debatt har gått in i ett nytt skede. Det som för bara några månader sedan sågs som ren fascism är nu plötsligt att ta ansvar. Det som då var självklara ställningstaganden för mänskliga rättigheter är i dag sådant som olyckligt nog krockat med verkligheten utanför det bekväma kuddrummet. Regeringen har beskrivit sig som nödd och tvungen att göra helt om.

Det positiva med höstens kollaps i asylmottagningssystemet och regeringens 180-graderssväng i migrationspolitiken är att det löste upp gamla knutar, lyfte på locket och plockade fram allt som sopats under alla tänkbara mattor under väldigt lång tid.

När Fredrik Reinfeldt var statsminister tog han sin migrationsminister i örat för att denne i en intervju sagt att Sverige måste börja prata om volymerna på sin asylinvandring. Tobias Billström gjorde offentlig avbön (”det jag sa var dumt”) och det spekulerades i att han skulle tvingas avgå för sitt ohemula övertramp. I dag begriper nästan alla, även Göran Greider och Aftonbladets ledarredaktion, att det är betydligt lättare att ha ett öppet hjärta vid en demonstration på Medborgarplatsen än i det faktiska mottagningssystemet. Nästan alla inser nu att vi inte bara måste prata om volymer i asylmottagandet utan också agera för att få en långsiktig hållbar politik. (Det är en smula ironiskt att de två riksdagspartier som pratar mest om hållbarhet samtidigt har den mest ohållbara migrationspolitiken.)

Den stora migrationspolitiska debatten var alltså över nästan innan den hann börja på allvar. Kritikerna som anser att alla nu springer åt samma håll har rätt i detta. Jag hade gärna sett två politiska alternativ ställas mot varandra. I stället valde Miljöpartiet att smita med svansen mellan benen för att rädda sig kvar i regeringen. Kvar står Vänsterpartiet och Centerpartiet, men vem bryr sig längre om vad dessa ytterlighetspartier tycker?

Nu måste den integrationspolitiska diskussionen komma igång på allvar. Vem sitter inne med lösningarna? Svaret är dessvärre: ingen. Från vänsterhåll är lösningen alltid att kasta mer pengar på problemet. Miljöpartiet vill dessutom så snart som möjligt återgå till den gamla migrationspolitiken och bygga ut mottagningssystemet så att Sverige i framtiden ånyo kan ha asylinvandring av runt 100 000 människor årligen. Hur alla dessa människor ska kunna få en fungerande skolgång och andra välfärdstjänster samt komma i egen försörjning ges inga rimliga svar på. Bara att det behövs mer pengar.

Men inte heller de borgerliga har några svar på hur integrationen ska fungera, vilket Anna Dahlberg konstaterat på ledarplats:

På högerkanten har man kommit längre i tankearbetet, men även där underskattar man uppgiften som vi står inför. Klyschor som att ”systemen inte får sättas före människan” och ”trösklarna måste sänkas” går på repeat. Högern får det att låta så lätt. Bara vi ruckar lite på LAS, bygger ut RUT och ROT, lättar på de rigida byggreglerna och så vidare kommer integrationen att lösa sig. Det är givetvis trams. Om marknaden ensamt ska lösa utanförskapet måste vi acceptera oerhörda klassklyftor och slum.

En ringrostig Annie Lööf visade prov på just detta trams i söndagens Agenda när hon hävdade att Sverige kraftigt måste ”förändra systemen”, bygga ut sin mottagningskapacitet och ge alla lärare och socialsekreterare tillräckligt med resurser. Lööfs lösning är alltså en kombination av de idéer från vänster och höger som Dahlberg kritiserar – både mer resurser och förändrade system.

Frågan är vad ”mer resurser” betyder. Det tar tre och ett halvt år att utbilda en socionom eller en lärare. Sådana kan inte ens Lööf trolla fram ur en extra tilldelning av skattemiljarder. Kruxet är också att arbetssituationen inom socialtjänsten i många kommuner är så pass svår att människor säger upp sig. I dag rekryteras socionomkonsulter för närmare 100 000 kr per månad. De flesta begriper det ohållbara i situationen.

Frågan är också vad ”förändrade system” innebär. Det kommer oavsett system att finnas praktiska och logistiska hinder för ett land att ta emot en obegränsad mängd människor. Centerns politik skulle haverera över samma dag som asylsökande började sova utomhus eller bryta sig in i portar och sommarstugor för att få tak över huvudet.

Moderaterna vill fortsätta att sänka inkomstskatterna. Det är förstås rätt och riktigt, men det trollar ju  inte fram jobb för grupper som över huvud taget inte är efterfrågade på arbetsmarknaden.

Jag tror att Anna Dahlberg har rätt när hon konstaterar att inget politiskt parti har några svar. Detta är naturligtvis oroväckande, milt uttryckt.

Förklaringen är egentligen ganska enkel: det finns ingen bra lösning på den situation som politikerna försatt Sverige i. Det finns ingen quick-fix, ingen mirakelmetod. Politikerna, oavsett regering, kommer försöka med utbildningssatsningar och lönebidragsjobb och därigenom dölja en del av den verkliga arbetslösheten bland asylinvandrare och de reella kostnaderna. Men vi kommer oundvikligen få räkna med ett stort och kostsamt utanförskap under de kommande decennierna. Stadsdelar och kommuner kommer gå på knäna ekonomiskt men hållas över ytan av andra rikare kommuner. Vården, omsorgen, skolan och socialtjänsten i dessa områden kommer att vara hårt belastade under överskådlig tid.

Ty detta är resultatet av den förda migrationspolitiken och av den integrationspolitik som har misslyckats i 20 år. I så måtto är situationen irreversibel. Det är dags att ansvariga politiker är öppna med detta nu.

Läs även:
Widar Andersson