Miljöpartiets politiska och mediala kollaps inför öppen ridå är inte bara underhållande för alla vi som länge sett MP som ett extremistparti, det har framför allt öppnat upp för en oerhört viktig diskussion om både kultur och värderingar.
Lars Nicander, chef för terrorismstudier vid Försvarshögskolan, varnade i går i TV4 för att MP kan ha infiltrerats av islamister. Reaktionen från ett stukat miljöparti var intressant. Partisekreteraren Anders Wallner sade att MP kommer att ta Nicanders uppgifter ”på stort allvar”. För bara en vecka sedan hade påståendet sannolikt tillbakavisats i hårda ordalag. MP har emellertid insett att det bara är att lägga sig platt för alla anklagelser just nu tills röken har lagt sig.
Det är uppenbart att det inom MP under längre tid har figurerat personer med värderingar fjärran dem vi tillskriver öppna liberala demokratier. Mehmet Kaplan och Yasri Khan är sannolikt bara toppen på ett stort grönt isberg (i sociala medier sprids nu nästan dagligen uppgifter om miljöpartister som gillar extrema och islamistiska organisationer). Ty när en aktad partiföreträdare som Kaplan kunde göra islamistiska Muslimska brödraskapets hälsning i offentligheten på Medborgarplatsen 2014 utan att partiet reagerade säger det något. Vi får anta att han gjorde det med partiledningens goda minne. Kanske för att han, med Maria Wetterstrands ord, är ”mild, snäll och klok”.
MP är emellertid långt ifrån ensamt om att ha kopplingar till extremistorganisationer och grupper. Vilka sympatier Vänsterpartiet har behöver vi knappast upprepa, ej heller dess historiska barlast. Men även Socialdemokraterna umgås internationellt med ytterst obehagliga krafter än i dag. I socialistinternationalen ingår bland andra Fatah, ett parti med ett allt annat än gott demokratiskt renommé.
Allt hänger ihop. Denna bisarra situation har skapats av en acceptans för islamistiska värderingar i flera av riksdagens partier parat med naivitet och felanalyser av varifrån hotet mot vårt samhälle kommer i dag (ett tips: det är inte från ett halvdussin nazister som ordnar fikabord åt svenskar). Socialdemokratiskt styrda Göteborg har exporterat flest IS-krigare av alla svenska städer/kommuner. Att den tjänsteman som leder stadens arbete mot våldsbejakande extremism i SVT:s Uppdrag granskning inte ville ta avstånd från IS säger en del om problemets magnitud. Rädslan för att ”exkludera” någon är större än viljan att stå upp för det som är rätt.
Den svenska vänstern, och för all del grönhögern, har haft svårt att hantera ett yttre och inre hot från krafter som inte är högerextrema och nazistiska. Att skapa handlingsplaner mot nazism och äska pengar för att bekämpa ungas rekrytering till rasideologiska grupper har aldrig varit svårt i Sverige. Staten, kommunerna, skolor och frivilligorganisationer har mangrant ställt upp.
När det nu är salafistiska grupper som måste bekämpas har viljan att bromsa, trivialisera och förneka varit påfallande stor. Detta gäller från både höger och vänster, men inom vänstern har islamistiska krafter alltså till och med tagit plats i partierna. Det kommer inte bli lätt att vända denna utveckling.
Nalin Pekgul har i flera år varnat för att det håller på att växa fram islamistiska parallellsamhällen i svenska förorter. Samhällen där kvinnor och flickor begränsas. Där ruttna värderingar om det kvinnliga könets underordning triumferar och där vidriga sedvänjor praktiseras. Men hon har talat för döva öron och sedermera lämnat partiet för att gå tillbaka till ett riktigt jobb inom vården.
Även i konformismens högborg Vänsterpartiet har röster mot utvecklingen höjts. Men Amineh Kakabaveh har som följd av detta fått utstå en störtflod av misstänkliggöranden och orättfärdiga angrepp från partiledningen. Det är oanständigt av ett så kallat feministiskt parti att bete sig på det sättet mot en kvinna som lyfter ett stort problem.
Hur har vi hamnat här? Jag tror att en rad företeelsers växande makt i samhället har möjliggjort detta. Kulturrelativism, identitetspolitik och postmodernism är ingredienser som skapat den giftbägare vi nu tvingas dricka.
Att medierna yrvaket har börjat granska Miljöpartiet är bra. I bästa fall leder det till en bred och behövlig värderingsdiskussion i det svenska samhället. I värsta fall tappar såväl medier som medborgare intresset efter ett tag. Jag räds det sistnämnda.
Läs även:
Sakine Madon, Fnordspotting
Problemet finns ju ända in i sossarnas VU där islamistvurmaren och Tro och solidaritetsordföranden Ulf Bjereld sitter. Ni vet statsvetarprofessorn som tills helt nyligen ständigt och jämt fick vara neutral bedömare i MSM.
En gammal KPML(r)-are som dessutom är islamist.
Smaka på den!
Bo Adolfsson, Mölndal
Bland det mer njutningsfulla är att skåda är miljöpartisternas helt perplexa reaktion på att överhuvudtaget vara ifrågasatta. De närmast bara gapar och undrar vad det är som i hela heta h-e pågår!
I alla år så har de levat i symbios med med medieklassen och MP:s politiker har sällan fått en fråga som har uppenbarat deras barnsliga hållning till verkligheten. Istället har journalisterna med glitter i blick känt sig befryndade med dessa äppelkindade i kampen för att rädda både jord och mänsklighet, de har upplevt sig själva som en del av uppdraget.
I minnet dyker en intervju upp och det var Fridolin som intervjuades av Karin Pettersson och Lena Mellin en sommar i Almedalen. Efter att Fridolin på sitt sedvanligt grötmyndiga sätt hade lagt ut texten och redogjort för hur han skulle rädda planeten inför de andäktigt lyssnande damerna så hade han helt utan problem på stubben kunnat hemföra dem båda till hotellrummet, så saliga syntes de. Kan nämnas att intervjun med Åkesson inte hade riktigt samma prägel.
Jag är sannolikt en låg och obehaglig människa – erkännes villigt – men jag känner verkligen en genuin skadeglädje när jag ser hur miljöpartisterna vilset och sökande famlar i den nya verkligheten. 'Journalister' som inte rent reflexmässigt knäböjer inför planeträddarna är nog en helt ny upplevelse.
Undrar om journalister också beskriver sig som 'naiva' när verkligheten blir alltför påträngande?
I alla år så har de levat i symbios med med medieklassen och MP:s politiker har sällan fått en fråga som har uppenbarat deras barnsliga hållning till verkligheten. Istället har journalisterna med glitter i blick känt sig befryndade med dessa äppelkindade i kampen för att rädda både jord och mänsklighet, de har upplevt sig själva som en del av uppdraget.
Ja, det är ett bryskt uppvaknande – av goda skäl – för MP. Men när Gustav Fridolin intervjuades i Gomorron Sverige (då han bl.a. sade att han inte förstått att kvinnor kan känna sig kränkta om en man vägrar ta dem i hand) fick han frågan: "Har ni velat FÖR väl?". Vilket annat parti skulle få den frågan i ett krisläge?
Det gör de två libertarianska profilerna Johan Norbergs och Mattias Svenssons "förälskelse" i Maria Wetterstrand och MP för ett par år sedan ännu mer obegriplig.
Hej.
Den som betraktar en konflikt utifrån föreställningen att alla deltagare gör separata subjektiva sanningsanspråk, och att det därför inte finns någon sanning utöver deltagarnas egna, kommer att söka sanningen i en teoretiskt objektiv tredje position. Som utomstående och ej part i en konflikt är det en förutsättning för god analys, konstruktiva förslag och medling. Vad det däremot inte är, är en egen position; det finns ingen egentlig tredje position- det är det metoden dekonstruktion går ut på. Den är bara till för att utreda de olika parternas ståndpunkter.
Överfört till Sverige i dag ser vi att den icke-existerande tredje positionen gjorts till ideologisk hemvist för det postmoderna idéklustret, och även etablerats som ontologisk position, väsensskild från den hermeneutik den tror sig tillämpa.
Därav inte bara miljöpartiets haveri, utan stora delar av svenskarna också. Att öppet och ärligt deklarera "Jag är patriot. Jag sätter mitt land och folk före alla andra, utan att för de skull söka konflikt." är omöjligt, utan att bli varg i veum. Detta trots att det är den ärliga positioneringen, som med öppet visir och heder visar alla vem man är och var man står – det är att ta ställning. Att säga: "Sverige är svenskarnas land – inte en mångkulturell buffé och hela världens socialkontor" är lika omöjligt det.
Däremot går det utmärkt att låtsas som om man kan säga "Jag står för öppna gränser" utan att överhuvudtaget behöva redogöra för hur det skall fungera, eller ens varför man hävdar det som en korrekt position att inta. Detta då den är så vag att den har ett närmast oändligt reträtt-utrymme.
Politiker som Erdogan eller Kaplan må använda hela verktygslådan med knep, men jag vågar påstå att de inte hycklar inför sig själva om vad de vill, eller vilka de är. De arbetar för att själva tjäna på det dem gör, de arbetar för att sprida sin tro och ge den makt över andra, de strävar efter att utöka sin reella makt, men de gör inte detta under någon sorts floskulöst gläfsande om 'allas lika värde'.
Fridolin står inte för något utöver "Vad tjänar Fridolin mest på?". Total narcissism, empatilöshet (ty empati förutsätter att du via din självbilds/-förståelses principer tolkar och förstår andras dito) och ren okunskap. Det är dagens fredsskadade och bortskämda politiker.
Oavsett om kamp om makt, pengar och andra resurser är ett nollsummespel eller ej sett utifrån, är det det de facto för deltagarna då dessa saknar oändliga resurser. Att då bygga en politik som den moderna liberalismen (som är puritansk, dogmatisk i sin politiska korrekthets flagellerande, samt utan empati) är den bortskämde som fötts och vuxit upp i skyddad inhägnad förunnat.
Nu är vi vid den punkt där det kan vara så att endast auktoritära metoder kan rädda Sverige och svenskarna. Det hade inte behövt bli så. Man kunde valt att agera annorlunda, men vissa måste bränna sig om och om igen. Den grundläggande frågan, som varit sann från Sargons dagar till våra: hur stoppar du en angripare när ord inte räcker?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Bra skrivet, men varför länkar du till kommunisttidningen ETC? Skulle du länka till Exponerat?
Hej å hå
visst
det är inte svårt att hitta kopplingar hos både S och V.
Men
Reinfeldt får väl också räknas in bland de som applåderat?
Precis som lilla Annie Lööf?
Om rätt ska vara rätt så har flertalet velat frottera sig med de grönas idealism genom åren.
Ivrigt påhejade av journalisterna och fejkade opinionsundersökningar.
Det är trots allt först nu som alla letar efter nödutgången..
Bra skrivet, men varför länkar du till kommunisttidningen ETC?
Jag försökte med Unvisit, som jag alltid gör, men av någon anledning fungerade inte länken då. Så jag gjorde ett undantag.
@Rickard 15.23. Jag undrar hur du tänker dig att Sverige och svenskarna ska räddas, auktoritära metoder eller ej. Demografin är nu sådan, att även med ett totalt stopp för all invandring kommer de etniska svenskarna genom invandrarnas högre fruktsamhet att hamna i minoritet. Det enda som skulle kunna rädda oss är storskalig deportering av invandrare, men för det saknas de nödvändiga våldsresurserna. Polisen räknas till kanske 10 000 i yttre tjänst, militären kan som mest räkna till 20 000 och hemvärnet till lika många. Det förslår inte långt. Bara under de två gånga åren släppte vi in 250 000 personer, de flesta yngre män i vapenför ålder. Och om vi mot förmodan skulle få övertaget gentemot invandrarna, vart deporterar vi dem? Flyg/båt förslår inte långt. Ska vi driva dem över Öresundsbron till Danmark? Eller över Torne älv till Finland? Eller över fjällkedjan till Norge? Jag tror inte den svenska befolkningen i något läge är beredd till massmord, inte ens när den egna existensen hotas. Tyvärr, landet är förlorat.
@ Anonym 20:12
Man kan med politiska medel styra barnafödandet. Man kan införa barnbegränsning, d.v.s. kraftiga böter om fler än ett visst antal barn föds. Man kan också göra kraftiga nedskärningar av barnbidrag i samband med att även andra bidrag skärs ned. Och man kan göra så att barnbidraget per barn minskar för varje extra barn som föds.
Man kan också välja att främja barnafödande hos svenskar, men det är nog väsentligt svårare. Eller i vilket fall som helst tar det nog längre tid att åstadkomma en sådan förändring. Jag vet inte hur det skulle gå till utan att kvinnan skulle tvingas tillbaka till hemmet, vilket nästan ingen svensk tycker är en bra idé.
Landet är förlorat:
Landet som ville frälsa världen, vi hade planeträddarna MP och därtill världspsykologerna V och S i riksdag respektive regering en lång tid. Vi hade dessutom fjolliberalerna M och FP 2006 till 2014. Jag förstår inte varför vi ska städa upp efter den fest som svenskar hade här i Sverige. Nä. Det är bara att hoppas på att något vettigt kan komma från riksdag och regering som gör att Sverige inte tar in alla människor alldeles huvudlöst. En svensk framtid är definitivt förlorad och nu är det bara att satsa på sin egen framtid och strunta i resten. Jag är mest här för att festa o ha kul, mycket mer bryr jag mig inte om, särskilt lite bekymrar jag mig över förortsproblemen. Vad rör det mig om de ska skjuta och ha sig där? Jag har inte skapat dem. Ska jag städa upp efter snoriga, äckliga 40- och 70-talister som skänkte iväg landet (undantag finns såklart)? Nä. Jag har inget med det att göra, jag satsar på arbete och en fest under onsdag, fredag och lördag i stället. Pytsar mina sista slantar på språkstudier för att se om man kan köpa bostad till bra pris i annat land, kanske 20k m2 i stället för 40-70k som är fallet här i Stockholm som jag bor i, kanske jag till och med kan få tag på en hyresrätt till rimligt pris.
Vi ska fortfarande inte glömma vilka det var som förstörde landet. Många borde bli straffade om några år. Jag vet åtminstone vilken sida jag står på vid ett sammanbrott, i övrigt trallar jag vidare i Absurdistan.
Magne
Hej.
@anonym 20:12
Jag delar väl i stort din sammanfattning. Vi har dock ett fönster som snabbt håller på att stängas i och med att infiltrationen och organisationen av muslimer tilltar. Än så länge finns ingen samlad muslimsk militant kraft med förmåga att utkämpa irreguljärt krig och vinna.
Problemet är inte tillgång till polis eller militär i ett extremt scenario med deportering av hundratusentals. Problemet är att vi är feta, fega och lata. Svensken saknar självdisciplin, stridsvilja och moralisk ryggrad. Svensken sitter fast i tredjevägen-tänkandet, och kan inte frigöra sig från detta i tid.
Var är de beväpnade och uniformerade patrullerna vilka beger sig till kända missdådares lyor och håller ståndrätt med kvinnoskändare, rövare och nidingar? De sitter på barnakuten eller BUP med sin våldtagna dotter och försöker förstå vad det är för hemskt liv förövaren haft.
En stad i taget, med metoder innehållande öppen eskalering av bruket av tvång och våld gentemot den som väljer att bruka våld mot knektar och poliser. Realistiskt nu eller någonsin? Knappast, men omöjligt är det inte.
En sak har jag lärt mig med åren, framförallt vid kontakt och arbete med missbrukare och människor som ömkar sig själva: vissa måste riskera sitt liv på riktigt för att kunna hitta den inre styrka som låter en skapa rätt och fel, istället för 'jag vill ha'.
@anonym 21:55
Inget land har med tvång kunnat påverka barnafödande till önskat resultat. Varken med moderskapsmedaljer eller straff. Tyvärr har jag inga bra idéer själv.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Ps För övrigt delar jag Magnes beskrivning av känslan inför att försöka reda upp och rädda landet. De goda, naiva och okunniga har pissat i sängen, så ligg i det fast det svider. Ds
Alla som inte förstår hur positivt det här är för MP i slutändan och är skadeglada kan med fördel läsa det gamla språkröret Birger Schlaugs blogg.Han bevisar nämligen hur rätt MP har fast de har fel genom att sia om MP:s enastående framtid när det hela blåst över.
Väl värt att läsa och begrunda för den som vill förstå vad som menas med sjukt!
@Rickard. Jag håller med om att i livskraftiga samhälle hade det flutit blod efter händelserna i Köln och Kalmar med flera städer under nyårshelgen. Men det hjälper inte att avlägsna våldsverkarna för de är omgivna av andra som kanske inte själva brukar våld men som har en tillåtande attityd. Se t.ex. på terroristerna i Bryssel. Massor med människor måste ha vetat vad de tänkte göra men ingen ingrep. Och dessa miljöer kommer att ge upphov till nya våldsverkare osv. För att landet ska kunna räddas måste vi därför bli av med större delen av de utomeuropéer som invaderat oss. Och, tyvärr, det kommer inte att hända.
MP:s totalras mixat med FPÖ:s framgångar i Österrike där regeringspartierna, Socialdemokraterna och Folkpartiet, inte tog sig vidare bäddar för en vecka i panikens tecken.