När man förstår ”vad”:et, att ett statsråd är på väg att avgå, är det naturligt att börja fundera över ”hur”:et. Statsminister Stefan Löfven hade kallat till presskonferens. Men skulle någon annan närvara? Och hur skulle han presentera avskedet?

När Erik Åsbrink kallade till presskonferens för att meddela att han lämnar posten som finansminister efter åsiktsskiljaktigheter om den ekonomiska politiken, var dåvarande statsministern Göran Persson genast på tå. Han ringde sin vän Bosse Ringholm och kallade själv till pressträff för att omedelbart presentera en ny finansminister. Därmed visade han, åtminstone utåt, att Åsbrinks avsked inte betydde någonting. Det var ”business as usual”, sade Persson på sitt karaktäristiska sätt.

Löfvens pressträff var något annat. Jag hade haft lite respekt för honom om han kommit fram till pressen och meddelat att ”…mot denna bakgrund har jag bett om Mehmet Kaplans omedelbara entledigande som statsråd…”. Det hade visat styrka. Att han är statsminister, att han bestämmer, och att han inte är rädd att sparka statsråd som inte sköter sig.

Löfven höll i stället en osäker pressträff där han prisade den minister som nu ”valt” att lämna regeringen, något som sände dubbla budskap till den presskår som de senaste dagarna granskat ministern i fråga och därmed upplyst statsministern om förehavanden som Löfven själv sade sig ha varit okunnig om.

Stefan Löfven visade i går vilken svag ledare han är. Uppgifterna från insidan att han är en resonerande ledare som vill höra allas åsikter innan han fattar ett beslut stämmer väl in på hans agerande i går. I detta avseende är Stefan Löfven Göran Perssons motsats.

Mycket kan sägas om Persson som politiker och statsminister, men ibland behövs faktiskt ledare som vågar peka med hela handen.