Det hängde i luften. I morse framkom att Mehmet Kaplan inte skulle dyka upp för sina åtaganden under dagen. Snart blev det även känt att de två miljöpartistiska språkrören rensat sina scheman, allt för att undvika frågor från media. Snart kallade Stefan Löfven till pressträff.

Det skulle ha varit nog med alla tidigare övertramp. Men så sent som i dag presenterade SVT uppgifter om att Kaplan under flera år haft nära samröre med representanter för den turkiska regimen.

Till slut blev det för mycket även för statsministern, även om Löfven menar att det var Kaplan som bad om att få bli entledigad efter en så kallad ”samlad bedömning”. Sannolikt fick Kaplan övertalas. Någon ånger kunde nämligen inte skönjas. Snarare trots.

Löfven ville inte strö salt i det miljöpartistiska såret. Han försvarade därför artigt Kaplan, som han påstår har ”humanistiska och demokratiska värderingar”. En som jag betraktar som genomfalsk Mehmet Kaplan tog sedan lite oväntat till orda och backade inte en millimeter från sina kontakter med islamistiska organisationer. Inga ursäkter. Inget förlåt. Han har sedan dess fått full uppbackning av sin partiledning.

Ofrånkomligen lär det nu dyka upp påståenden om att det var islamofobi som fällde Kaplan. Att han granskats hårdare för att han är muslim. Det är naturligtvis nonsens. Tvärtom har han sannolikt flugit under radarn längre än vad många andra skulle ha gjort. Just för att han är miljöpartist.

Det anmärkningsvärda här är att Stefan Löfven inte var införstådd med Kaplans historia när han utnämnde honom till minister. På presskonferensen fick Löfven frågan varför Kaplans förehavanden inte upptäcktes tidigare och svarade då att Kaplan precis som alla tilltänkta statsråd fått ett batteri av frågor. Någon annan granskning har alltså inte gjorts. Om detta stämmer är det intressant. Jag trodde nämligen att tilltänkta statsråd granskades på både höjden och bredden innan de fick frågan.

Mehmet Kaplan ville med dagens kaxiga framträdande försöka få sista ordet. Han backar inte från några uttalanden eller möten med extremister. Han vidhåller sin demokratiska och humanistiska övertygelse. I det avseendet är han omåttligt fräck.

Kaplan är en person som skulle kunna heila och kalla sig demokrat och humanist – för att sedan anklaga medierna för att de missförstått allting.