Fjolårets migrationspolitiska kaos var en nyttig påminnelse för Sverige och dess invånare. Den påminde oss inte bara om att landets migrations- och asylpolitik behövde förändras utan också om att resurser faktiskt är ändliga.

Under lång tid har den politiska vänstern drivit en politik med utgångspunkt i idén att det inte finns några gränser. Vare sig för Sverige förmåga att hjälpa andra länders medborgare eller för välfärdsåtaganden gentemot den egna befolkningen.

Vi ska inte välja – vi ska göra allt.

Inom kulturen och lågstadiet är det möjligt att slänga sig med kosmopolitiska paroller som ”vi är alla världsmedborgare” och ”det finns bara en jord”, men när det kommer till kritan kommer de allra flesta se om sitt eget hus först. Det är mänskligt och instinktivt naturligt att du i en krissituation först försöker skydda dina närmaste.

Ett steg i den riktningen på nationell nivå tog Stefan Löfven när han senhösten 2015 beslöt skärpa migrationspolitiken och uppmana asylsökande att söka sig till andra EU-länder. Något som hade varit helt otänkbart bara några månader tidigare.

Plötsligt hade statsministern insett att landets kapacitet var begränsad. Att välfärdstjänsterna inte klarar vilket tryck som helst. Att det behövs bostäder. Man kan som enkel medborgare tycka att den polletten borde ha kunnat trilla ned lite tidigare.

Men har något egentligen hänt sedan dess i det socialdemokratiska tänkandet? Fortfarande använder S det förljugna mantrat ”vi ställer inte grupp mot grupp”. Trots att alla med egna ögon kan se hur regeringen prioriterar – 30 extra miljarder till Migrationsverket här, några miljarder extra till Arbetsförmedlingen där.

Det är krasst uttryckt detta politik går ut på; att göra prioriteringar, att välja den ene framför den andre. Hela tiden. Det är skolelever mot pensionärer. Låginkomsttagare mot höginkomsttagare. Nyanlända mot barn med särskilda behov. Satsningar måste alltid ges en destination. Politiker måste välja vilken.

Frågan är om det senaste året alls har bidragit med lärdomar som kommer möjliggöra en ärligare valrörelse 2018 – ärlig i betydelsen att landets prioriteringar tydliggörs och att den politiska nationalrevyn ”Allt åt alla” går i graven efter så många år.

Tyvärr är jag långt ifrån övertygad. Regeringspartierna och Vänsterpartiet behöver konflikten med borgerligheten och SD. Löfven har gått all-in för att skapa en konfliktlinje om ”den svenska modellen” genom att utmåla allianspartierna och SD som välfärdens dödgrävare. Troligen har vi en ännu mer oärlig och smutsig politisk debatt framför oss.

Ty i takt med att fortsatta kostnadsökningar på vissa områden gör prioriteringarna allt tuffare, kommer föreställningen ”vi ställer inte grupp mot grupp” att framstå som alltmer verklighetsfrämmande och falsk. Detta kan tvinga in socialdemokratin i ett hörn. Och en pressad sosseadel skyr inga som helst medel när makten står på spel.

Jag väntar fortfarande på det stora pensionärsupproret. Den dagen landets hundratusentals fattigpensionärer får en röst, kommer det gamla arbetarepartiet att darra.