Rasism. Det är ett av det mänskliga sinnets vidrigaste påfund. Att bedöma och döma människor utifrån saker de över huvud taget inte kan påverka, som hudfärg, är fegt och nesligt.

Att det finns rasism är samhället är ingen hemlighet och heller inget någon förnekar. Däremot är Sverige som land inte rasistiskt. Vi har inga ”rasistiska strukturer” som drabbar en viss grupp bara för att de tillhör den gruppen. Ingen etnisk grupp är diskriminerad i lag. Däremot finns det människor som har fördomar om andra beroende på deras hudfärg och härkomst.

Det mest anmärkningsvärda är att personer som kallar sig antirasister, och därmed inte ska se skillnad på eller behandla människor olika utifrån hudfärg, nu efterapar rasisternas världsbild.

Vi har börjat få något som kallas ”separatistiska” möten. Det är träffar, på nätet eller i verkliga livet, där endast så kallade ”rasifierade” får delta. Vänstern har sett till att identitetspolitiken och antirasismen har fått ett barn ihop: det är den nya rumsrena vänsterrasismen.

Det är förstås samma rasism som tidigare. Den bygger på samma vidriga grundsyn att vi människor är vår hudfärg, inget mer. Att den som har utländsk härkomst måste bete sig och tycka på ett visst sätt. Och att vita människor är ett hot.

Hur i hela friden blev det så här? Och hur kan landets statsminister stillasittande acceptera att hans partis ungdomsförbund har ett rasistmöte i självaste partihögkvarteret? Det är obegripligt. Oanständigt. Oförlåtligt.

Jag skäms över den utveckling som sker i Sverige just nu. Hur människor glider isär, hur rasism och fördomar odlas av personer som anklagar andra för att vara, surprise, rasister.

Det finns bara en sak att säga: far åt helvete, rasister.

Läs även:
Ivar Arpi, Rebecca Weidmo Uvell, Adam Cwejman, Fnordspotting