Gudrun Schyman reser land och rike runt och ”folkbildar” (läs: sprider sin feministiska propaganda). Men det går trögt utanför storstäderna. Detta frustrerar den feministiska ikonen.

Schyman beklagar sig över att hon som feminist blir ”attackerad och ifrågasatt på olika sätt”. Detta tror hon beror på att ”kunskapsnivån är lägre” i glesbygden. Landsbygdsbor är lite efter, helt enkelt. Lite bakom flötet. Lite eljest. Om man får tro elitfeministen Schyman.

Att verklighetens folk på landsbygden inte bryr sig om Schymans feministtrams är inte så överraskande. Temperamentet och debatten ser annorlunda ut i Norrlands inland eller i skånska småorter jämfört med Stockholms innerstad. Människor är, vågar jag faktiskt påstå efter mina 19 år i jämtländsk glesbygd, mer jordnära.

Det kan emellertid även bero på att Schymans feministiska maktanalyser och hat mot män har väldigt lite att erbjuda den som oroar sig över om huruvida vårdcentralen får vara kvar efter nästa mandatperiod, om bensinskatten ska höjas igen och fördyra resorna till jobbet, om byskolan hotas av nedläggning och om fabriken i grannbyn där många kompisar är anställda ska flytta produktionen till Tyskland.

Det finns mycket i landsbygdens vardag som elitfeminister som Gudrun Schyman över huvud taget inte reflekterar över. Livsvillkoren på svensk landsbygd handlar inte om hur stor andel kvinnor som sitter i börsbolagsstyrelser eller huruvida en reklamfilm är sexistisk eller ej.

Feministiskt initiativ har absolut ingenting att erbjuda boende på landsbygden. Därför kommer Fi även fortsättningsvis förbli en sekt för privilegierade och bittra medelklasskvinnor i landets storstäder.


Elitfeminismen är främst ett innerstads- och mediefenomen.

Läs även:
Joakim Lamotte