Den som läser utländska medier, såväl i Europa som i USA, kan lätt få intrycket av att det mesta går åt fel håll i Sverige. Och faktum är att 6 av 10 svenskar instämmer i att Sverige är på väg i fel riktning.

Stefan Löfven har kallat detta ”surrealistiskt”. Enligt statsministern går allt tvärtom åt rätt håll. Det där ”samhällsbygget” han så ofta pratar om har ju påbörjats. Gustav Fridolin är på väg att fixa skolan. Ylva Johansson ska se till så att etableringen av nyanlända blir helt fantastiskt bra. Och rikspolischefen Dan Eliasson var minsann full av energi efter sin semester. Vad kan gå fel?

När statsministern kallar svenska folkets oro för surrealistisk är det inte så konstigt att Socialdemokraterna har svårt att få ihop sina låga opinionssiffror med den egna självbilden av samhällsbyggare och folkrörelse.

DN har publicerat en artikel som går igenom påståenden om Sverige som publicerats i medier i USA, Ungern och Tjeckien men också av politiker i en rad länder. Bilden av Sverige har förändrats, och det är inte så konstigt. Ty Sverige har förändrats. 

Bilden av detta lilla land i norra Europa har förmodligen aldrig varit med sanningen helt överensstämmande i andra länder, men så länge amerikanska, brittiska och andra medier beskrev Sverige som ett litet bullerbyland som lyckas hålla sig utanför alla problem, som knappt har någon brottslighet och som är ett föredöme på alla tänkbara sätt, klagade varken DN, Aftonbladet eller utrikesdepartementet. Den felaktiga bilden fick de gärna ha.

Nu när rapporteringen intagit den motsatta positionen låter det annorlunda. Då kallas det ”desinformation”. Både Svenska institutet och UD arbetar för att ”korrigera” bilden av Sverige utomlands – UD har skickat ut en vägledning till de svenska ambassaderna för hur de ska bemöta falska påståenden om vårt land.

Visst förekommer överdrifter i utländsk rapportering om Sverige. För oss som bor här är det relativt lätt att genomskåda när en journalist eller debattör uttrycker sig tvärsäkert om Sverige men helt uppenbart inte vet så mycket om landet, ens om det bor två eller tio miljoner människor här. Det må vara hänt, Sverige är litet och perifert i ett globalt perspektiv. Men det är likafullt viktigt att rena sakfel påpekas.

Så vem avgör då vad som är sant när meningarna går isär? DN intervjuar Christian Christensen, professor i journalistik vid JMK, som angående utländska medier hävdar att ”man måste fråga sig hur sakliga de är i sin rapportering – inte bara att de rapporterar utan hur de gör det. Hur sant är det?”.

Detta trodde jag var en källkritisk hållning som inte bara ska användas på utländska utan även inhemska medier som DN, Aftonbladet och Sveriges Radio. Att utgå från att något är sant bara för att det skrivs i etablerade svenska medier är naivt, på gränsen till infantilt. Den inställningen bäddar för att nyhetskonsumenten får en väldigt tillrättalagd bild av sakernas tillstånd.

Det är när uppgiften att motverka desinformation övergår i en strävan att upprätthålla en förskönande bild som jag reagerar.

Inför Brexitomröstningen i somras punktbevakades Sverige av brittiska medier. Det fick svenska ambassaden i London att slå larm till UD om hur Sverige framställs i asylfrågor för att få den brittiska regeringen att strama åt landets flyktingpolitik: ”Daily Mail framhåller Sverige som naivt och ett avskräckande exempel på vilka konsekvenser en liberal migrationspolitik kan ge”, stod bland annat i rapporten.

Att svensk migrationspolitik har varit naiv och definitivt bör ses som ett avskräckande exempel råder inga som helst tvivel om. Vi ser detta varje dag – i skolan, på bostadsmarknaden, i socialtjänsten, i rättsväsendet, på asylboendena, på arbetsmarknaden. Naiviteten har rent av kostat människor livet.

Detta är ingen ytterkantsuppfattning. Svenska partier – från Moderaterna till Socialdemokraterna – har backat från den politik som gällde fram till förra hösten. M har omprövat hela sin migrationspolitik och inget tyder i nuläget på att de reinfeldtska öppenhetsidealen kommer vara vägledande i Anna Kinberg Batras parti under överskådlig tid, även om ungdomsförbundet månne tycker annorlunda.

Här handlar det alltså inte om att motverka desinformation eller ryktesspridning (vilket för övrigt är vad den kinesiska regeringen kallar sådant som den anser skadar landet) utan om att upprätthålla en bild av Sverige som ett land det inte längre är.

Det är viktigt att ha i åtanke att medieras trovärdighet inte bara handlar om vad de rapporterar utan i lika hög grad om vad de inte rapporterar. Enstaka ordval kan tona ned eller trissa upp betydelsen av en händelse, något svenska medier arbetar med väldigt noggrant. Ofta för att inte gynna vissa politiska krafter.

Allt detta bör en nyhetskonsument i dag vara medveten om när den öppnar en tidning, klickar på en nyhetslänk eller slår på TV:n. Allt du ser och hör har en avsändare. Den avsändaren har ett syfte med hur nyheten framställs. Om avsändaren sitter i USA, Ungern eller i DN-skrapan är faktiskt av underordnad betydelse.

Det pågår en ständig kamp om verklighetsbeskrivningen. Detta är inte en kamp mellan ont och gott utan mellan olika intressen.