Jag har undvikit att se de amerikanska presidentvalsdebatterna mellan Donald Trump och Hillary Clinton. Jag har försökt se bitar i efterhand, men jag klarar inte av det. Det kryper i kroppen på mig. Tyvärr var gårdagens partiledardebatt i Agenda ett tecken på att även den politiska debatten i Sverige är på väg i fel riktning.

Egentligen räcker det att se en partiledardebatt ungefär en gång var 18 månad. Det är samma angrepp, samma retoriska knep, samma oneliners. Och inget är så viktigt att det inte kan vara glömt om ett halvår.

Vi kan gå tillbaka till maj 2015. I debatten i Agenda i SVT den gången kallade Stefan Löfven asylinvandringen för ”en liten ansträngning”. Ett halvår senare använde hans regering ordet ”krissituation”. I söndagens debatt sade han att det bara handlade om ”några stycken” som kommer till Sverige och helt saknar utbildning. Vad kommer Löfven att säga om ett halvår?

Det blev en oerhört gnällig debatt. Annie Lööf får sägas vara vinnare. Kanske inte för att hon lockade så många nya väljare utan för att hon åter framträdde som ledaren för Alliansen, i den mån den fortfarande existerar.

Jimmie Åkesson har en både tacksam och otacksam position i svensk politik. Tacksam för att han står klanderfri när det gäller allt från krisen i polisen och de fallande skolresultaten till bostadshaveriet och alla problem inom välfärdssektorn. Otacksam för att han ständigt tvingas försvara etikettangrepp från övriga partier och även arbeta för att tona ned alla klavertramp hans partikamrater bistår honom med.

Annie Lööf må framträda som borgerlighetens skinande stjärna i enstaka debatter. Men Alliansen har problem med sin trovärdighet i nästan varje politisk fråga. Det blev i går uppenbart ännu en gång. Medan Alliansen beskyller Löfven för inaktivitet i två års tid kontrar Löfven med att beskylla Alliansen för detsamma under åtta år. Touché.

Just trovärdighet är väl vad allt kokar ned till. Eller snarare frånvaron av den. Svensk politik håller på att förlamas av det politiska spelet, och tyvärr eldar mediedramaturgin på detta genom att ständigt lyfta frågan om vem som ska regera med vem, vem som gillar vem och framför allt vem som inte gillar vem. Som om det vore en jäkla skolförening.

Jag har aldrig känt en sådan avsmak för svensk politik som jag gör just nu.