En diktator är död, låt oss fira! Nej, delar av svensk vänster är i stället i sorg. Reaktionen på Fidel Castros död är väldigt avslöjande. Om någon förminskar diktatorns negativa roll eller rent av uttrycker sorg säger det en hel del om personens demokratisyn.

Vissa världsledare kan av diplomatiska skäl inte dansa på Castros grav. Det tillhör god ton, till och med när en porrknutte som Kim Jong-Il dog, att skicka kondoleanser. äremot var det ingen som tvingade Kanadas Justin Trudeau att hylla Kubas avlidne diktator som en ”legendarisk revolutionär och talare”).

Som Jenny Bengtsson ovan, ordförande i Hotell- och restaurangfackets avdelning i Stockholm-Gotland. En fackligt aktiv person som sörjer en diktator för en kommunistisk diktatur. Fräscht. Eller som Lars Ohly som kallar Castro för ”en inspirationskälla”. Många reaktioner från vänsterkanten bottnar i ett USA-hat. Castro anses ha varit ett slags motpol till den amerikanska supermakten.

Det är faktiskt ganska äckligt att se hur personer med vänstersympatier, som aldrig försitter ett tillfälle att prata vitt och brett om ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter”, ursäktar, förminskar och rent av hyllar brott mot just dessa fri- och rättigheter när de begås av en av deras egna.

Reaktionerna på Castros död visar hur demokratiskt och moraliskt kaputt delar av svensk vänster är. Den har inte utvecklats ett dugg sedan kommunismens fall.

Att just Pierre Schori skulle bli en av de första svenskar
att offentligt sörja Fidel Castro var inte så oväntat.