Sällan har vi sett en ung person spola ned sin politiska karriär så grundligt i toaletten som den moderate tjänstemannen Delmon Haffo gjorde häromdagen. Att be socialförsäkringsminister Annika Strandhäll dra åt helvete och kalla henne för ”hora” var ju inte så begåvat.

Bakgrunden – att Strandhäll på Twitter ”skämtat” om att avskaffa rösträtten för män på grund av mäns starka stöd för Donald Trump – spelar egentligen ingen roll. Strandhäll tillhör inte avgrundsvänstern, det är inte hon som kallar folk brunråttor eller husblattar. Påhoppet är därför särskilt opåkallat i detta enskilda fall.

Delmon Haffo gjorde bort sig. Att sparka honom för detta var rätt. Dels för partiets skull men också med tanke på den roll han hade som kommunikatör.

Genom sitt agerande har Haffo kastat ett stort och mumsigt köttben till alla där ute som driver tesen att det är högern som måste hyfsa tonen i den politiska debatten medan vänstern är alldeles för artig (denna tes driver såväl The Young Turks som Aftonbladets ledarpodd Åsiktskorridoren avsnitt 76, där Fredrik Virtanen även passar på att kalla Donald Trump för ”Trumpenis”, som för att slutligt visa var ribban ligger).

Vi vet att denna bild är falsk. Traditionellt är det snarare högern som har varit artig och låtit vänsteraktivister och debattörer kasta invektiv och skällsord. Detta håller på att ändras nu, och det möter givetvis reaktioner från dem som är vana vid att kunna bete sig lite hur som helst (”på skoj”).

Avslutningsvis vill jag vända mig emot användningen av ordet ”hora”. För mig är en hora, en sexarbetare, en person som försörjer sig själv och inte ligger någon annan till last.

Vi behöver hitta ett bättre skällsord. Vad sägs om ”politiker”? Det vill säga en person som lever på andras bekostnad och samtidigt vill bestämma över dem som betalar lönen.