Sedan det omöjliga hände och Donald Trump blev vald till USA:s näste president har det stormat i debatten om orsakerna. Handlar det bara om arga vita män? Har västvärlden blivit rasistisk? Eller kan det kanske vara så enkelt att etablissemanget nu får precis vad det förtjänar?

I söndagens Agenda i SVT fick partisekreterarna från Socialdemokraterna och Moderaterna frågor om deras partiers roll i bland annat Sverigedemokraternas tillväxt. Det blev en pinsam tillställning. Både Lena Rådström Baastad (S) och Tomas Tobé (M) lyckades nämligen visa precis varför allt färre tror på deras partier. En stor del av tiden ägnades åt att beskylla det andra partiet för oansvarighet innan Tobé mot slutet kritiserade ”feministisk snöröjning”.

Om det är raka svar och en öppen och självkritisk diskussion som önskas är det alltid en dålig idé att bjuda in partisekreterare, som ju är partiernas egna förträfflighetsmegafoner. Du kommer inte få något vettigt ur dem. Därför gjorde Agenda egentligen Jimmie Åkesson en stor tjänst genom att först intervjua honom och sedan släppa loss två floskelgeneratorer från S och M.

I samma program stod DN:s Peter Wolodarski och GP:s Alice Teodorescu mot varandra för att diskutera medias roll i de nationalistiska partiernas framväxt. Wolodarski verkar övertygad om att Ryssland snart anfaller Sverige och att Donald Trump kommer se till att Nato kollapsar.

Alla domedagsscenarier är förstås överdrivna, och det är lite underhållande att just de personer som drev med begreppet ”systemkollaps” till följd av migrantvågen nu på fullt allvar pratar om ett nytt världskrig och Hitler 2.0. De utmålar händelseutvecklingen i två uppmärksammade val 2016 som närmast steget före Harmagedon.

När bloggar och sociala medier slog igenom för ett decennium sedan fnös de traditionella medierna åt utvecklingen. Nu när alternativa nyhetsmedier på nätet lockar alltfler läsare och tittare är det dessa som är i blickfånget. Traditionella medier och de stora mediehusen räds givetvis en utveckling där alltfler vänder sig bort från dem och i stället till andra nyhetskanaler.

En del av förklaringen till vreden är att vänstern och den socialliberala högern inte varit särskilt framgångsrika i att skapa nya egna informationskanaler. De sitter fast i gamla strukturer och tycks oförmögna att hantera det nya medielandskapet. Det är kanske i detta sken vi ska betrakta medieutredningens förslag om ett nytt mediestöd förbehållet dem som ”står för människors lika värde”.

Fasan över Brexit, även från tidigare uttalade EU-motståndare inom borgerligheten, och Trumps valseger handlar inte bara om sakpolitiska skillnader. Det är en reaktion på de privilegier som nu hotas. I över hundra år har samma partier växelvis abonnerat på makten. De har vuxit ihop med staten och i förlängningen har även de stora medierna klistrat sig väldigt nära den politiska makten i ett slags symbiotiskt förhållande.

Denna treenighet ser nu sin ställning hotad på allvar. Nya krafter som misstror såväl det politiska som det mediala etablissemanget vinner alltfler människors förtroende. Många av dem kommer aldrig vända tillbaka igen. Det är inte ett dugg konstigt att detta väcker starka reaktioner hos dem som nu utmanas.

Alla som vill bevara status quo är nu nervösa. Det har de all rätt att vara. Det blåser isvindar mot etablissemangspolitiker, traditionella medier och politisk korrekthet.

Vi ser en motreaktion mot att partier och medier har satt sig i samma båt och vägrat se villkoren för stora delar av befolkningen. Vi ser en knuten näve i bordet mot att de etablerade partierna villat bort sig i diskussioner om sociala kön, genusteorier och identitetspolitik och därmed har glömt bort de grundläggande frågorna som berör människor i vardagen.

Motreaktionen har kanske bara börjat.