Kampen om problemformuleringsprivilegiet är inte ny utan tvärtom en naturlig del av den demokratiska debatten. Olika krafter kämpar för att just deras perspektiv ska bli mainstream. För att vara hälsosam förutsätter debatten emellertid högt i tak, och här ligger Sverige alltmer risigt till.

Åsiktskorridoren har blivit ett viralt uttryck, och det beskriver väl hur den politiska debatten fungerar i Sverige. Skräckexempel på detta har vi sett under de senaste åren, inte minst i frågan om migration, integration och religiös extremism. Pendeln svänger fort.

Ett nytt modeord har nu fötts: värdegrund. Snart sagt allt ska bedömas utifrån en värdegrund; nu senast var det Grand Hôtel som hänvisade till den när de i efterhand ångrade att Sverigedemokraterna hade fått hyra lokalerna. Sällan får vi veta vad denna så kallade värdegrund består i. Vad den innehåller. Men det börjar klarna.

Den statliga medieutredningen ger en föraning om vad som kan vänta. Här återkommer nämligen värdegrunden i form av skrivningen ”alla människors lika värde”. Utredaren föreslår att presstödet ersätts av ett mediestöd riktat till alla plattformar.

En mediestödsnämnd ska avgöra vilka som uppfyller kriterierna. Ett sådant är att den som söker stöd ska ha ”ett kvalitativt och allsidigt journalistiskt innehåll”. Redan här blir det problem. Vad är allsidigt? Vad är kvalitet? Ett annat förslag är att skapa ett fjärde public servicebolag som ska verka i andra redan etablerade kanaler. Ett slags garanti för politisk korrekthet vartän vi vänder oss? Eller bara ett sätt att få ut smalt material? Utredaren hävdar förstås det senare.

Sedan har vi Ann Follin, regeringens utsände för att förvandla svenska museer till ideologiska verktyg för identitetspolitik, postmodernism och antikolonialism och samtidigt mala sönder årtionden av kunskap och professionalism inom svenskt museiväsende.

Därtill forskningsmedel från Vetenskapsrådet som fortsätter att gå inte till ekonomer på Handelshögskolan utan givetvis till Mattias Gardell (”Arga vita män? En studie av våldsbejakande rasism…”) och Tobias Hübinette (”Att rasialisera Sverige: Berättelse om en ny svenskhet”).

När Anne Ramberg, som på sin privata blogg kallar politiska motståndare för ”brunråttor”, nomineras till Årets jurist, undrar jag lite försynt vart värdegrunden tog vägen. Men det är kanske bara början. När Alexandra Pascalidou väl har vunnit Stora Journalistpriset har värdegrunden tagit sin slutliga seger över förnuftet.

Värdegrunden handlar inte om att inkludera människor utan om att exkludera från en sorts inre klubb. En klubb som sätter spelreglerna för alla.

Denna värdegrund har blivit en krypgrund. Vem orkar krypa? Och hur länge?

Se även:
Jeanders bilder