Jag minns tiden när det var vänstern som var dystopisk och varnade för att världen skulle gå under. När högern började misströsta över samhällsutvecklingen var det nästan som om vänstern ett tag, åtminstone vissa av dess företrädare, stod för det positiva, eller möjligen naiva, budskapet. Nu, däremot, är alla pessimister. Hela Sverige deppar.

Vi deppar och misströstar men av helt olika skäl. Konservativa och liberalkonservativa, och för all del en hel del gammelsossar i väljarkåren, oroas över utvecklingen i Sverige. De känner oro för en skola i förfall, en polis i kris, en sjukvård som ständigt är flera händer kort, en bostadsmarknad som är helt ur spel och en migrationspolitik som har gjort situationen ännu värre på alla dessa områden. Det gungar betänkligt om den så kallade svenska modellen.

Vänstern oroar sig emellertid mer för vart väljarna tar vägen. Efter Brexit och Donald Trumps valseger är det som om ledarskribenter och kommentatorer sitter klara med sina svavelosande texter, redo att trycka på ”send” så snart ett land har gått till val. Inväntande ännu en seger för ”högerpopulismen”.

Helgen bjöd på spridda skurar. Folkomröstningen i Italien gick inte Matteo Renzis väg. Men i Österrike borde etablissemanget jubla. Aftonbladet och DN hade laddat för att Norbert Hofer skulle vinna det österrikiska presidentvalet. När så inte skedde passar Aftonbladets ledarsida på att åtminstone förfasa sig över att Hofer ”nästan” blev president. Till och med när en miljöpartist går och vinner ett europeiskt presidentval ska det deppas.

Det är dock inte bara vänstern som misströstar över valresultat. Inom högern sitter Johan Norberg, Mattias Svensson och Fredrik Segerfeldt – tre personer som satt mat på bordet på föreställningen att allt egentligen bara blir bättre – i en gemensam podd och deppar ikapp efter Trumps valseger.

Det frossas kort sagt i negativitet och missmod just nu. Av lite olika skäl och ur olika perspektiv. Det finns goda skäl att känna viss pessimism (och nej, Brexit är knappast ett sådant). Samtidigt leder deppandet ingenvart. Det bidrar inte med något konkret. Det löser inga problem.

Precis som efter ett dödsfall finns det en försvarlig tid för ältande. Men denna period bör inte vara för länge, för då övergår den i bitterhet. Och bitterhet gör att vi äts upp inifrån.

Den som vill vinna en framgång i nästa val har en knepig balansgång att gå. Å ena sidan beskriva verkligheten som den faktiskt är: inte alls särskilt upplyftande. Å den andra presentera ett positivt och trovärdigt framtidsbudskap. Det vete tusan om något av dagens riksdagspartier har förmågan till både och.