Efter att företrädare för den amerikanska underrättelsetjänsten – däribland James Clapper, som ogenerat ljugit om massövervakningen tidigare – pekat ut Ryssland för intrång och otillbörlig påverkan på det presidentval som vanns av Donald Trump har alltfler i Sverige insett att det i dessa osäkra tider med cyberspionage går att anklaga fientlig makt för det mesta.

Om Vladimir Putin genom fejkade nyheter och på andra sätt kan påverka valprocessen i världens supermakt, vad kan han då inte göra med ett svenskt val? Det svenska riksdagsvalet är över 18 månader bort, men i vissa medier börjar valanalysen redan bli klar. Om Sverigedemokraterna växer ytterligare kommer det ha skett genom yttre påverkan. Kort sagt: ett större SD är Putins fel.

Konspirationsteorier av det här slaget är inte bara löjeväckande, de riskerar att leda till groteska felanalyser av varför människor röstar som de gör. Fortfarande sprids på många håll en uppfattning om att den exempellösa sverigedemokratiska tillväxten beror på växande rasism i samhället. Att blanda in Putin i denna analytiska soppa gör knappast saken bättre.

Vi ska inte vara naiva inför ryska (eller kinesiska, amerikanska och brittiska) intrång. I stort sett alla länder spionerar på andra, och det finns från många håll ett intresse att inte bara hålla koll på den politiska utvecklingen bakom kulisserna utan även ägna sig åt rent industrispionage (vilket Snowdendokumenten visade att USA gjort i många år). Detta är en realitet vi behöver tugga i oss och agera utifrån.

Att däremot skylla valframgångar för anti-etablissemangspartier och -personer på fejkade nyheter är att underskatta det missnöje som finns med dagens elitpolitiker. Ändå har såväl Brexit som Trumps seger kommit att förklaras med att många läste osanningar på nätet. Som om några struntartiklar avgör vad vi röstar på. Som om den som röstar mot det sittande etablissemanget inte kan göra detta av en inre övertygelse. ”Experterna” sade ju annorlunda.

The Guardian sätter fingret på kärnan i problemet:

Our elites are having none of it. Their fake news narrative is itself fake: it’s a shallow explanation of a complex, systemic problem, the very existence of which they still refuse to acknowledge. The ease with which mainstream institutions, from ruling parties to thinktanks to the media, have converged upon “fake news” as their preferred lens on the unfolding crisis says a lot about the impermeability of their world view.

Genom att skylla egna misslyckanden på alternativmedier, fejkade nyheter och populistiska lögner visar det mediala och politiska etablissemanget precis hur förstockade och tappade bakom en vagn de faktiskt är. De kan känna att människor håller på att röra sig bort från dem. De kan se hur förtroendet och maktbasen sjunker. Men de verkar inte ha en aning om varför.

Eliterna famlar i mörker. Just nu är det Putin de har klängt sig fast vid i detta mörker, redo att använda den auktoritäre ryske ledaren som slagträ i snart sagt varje situation.

Vi kommer få höra mer om Ryssland ju närmare nästa val vi kommer. Vänta bara tills public service plockar upp denna tråd i valdebatterna.