Under måndagen besökte inrikesminister Anders Ygeman det våldsdrabbade Malmö för att träffa företrädare för polisen och kommunen. Så sent som i söndags sköts ännu en ung person till döds mitt i centrala Malmö.
Ygeman hade inte så mycket att komma med. Att fler poliser behövs begriper nog alla vid det här laget, men det problem som polisen ställs inför är att utredningarna går i stå eftersom så få vågar vittna. Åklagare vill gärna se en möjlighet att vittna anonymt, men detta är långt ifrån okomplicerat ur ett rättssäkerhetsperspektiv (föreställ dig själv att bli utpekad för ett brott av någon som inte ens går att korsförhöra i domstol).
Regeringen föreslår allt från jourdomstolar till husarrest för unga förövare. Samtidigt driver polisen på för både utökad kameraövervakning och massövervakning av allas digitala kommunikation enligt det numera dödförklarade datalagringsdirektivet (när polisen misslyckas med sina konventionella metoder begärs alltid mer övervakning).
Mest anmärkningsvärt var kanske Ygemans utspel som riktade sig till de boende i Malmö:
För det är ju så att om du handlar spriten på minilivs eller åker taxi för 59 kr eller klipper dig för 50 kr eller drar en lina kokain till helgen […] då är det väldigt svårt att sedan ondgöra sig över hur våld och kriminalitet breder ut sig.
Nå, herr minister, det finns kanske grader i helvetet. Att klippa sig svart betyder inte att man bör förvänta sig en kula i pannan. Att på detta sätt lägga en del av skulden för kriminaliteten på vanliga malmöiter är faktiskt oerhört fult. Ansvaret för situationen är helt och hållet politiskt. Över huvud taget verkar regeringen i allmänhet och inrikesministern i synnerhet inte alls reflektera över orsakerna till Malmös desperata situation.
Hur har denna situation kunnat uppstå? Vilka snedsteg måste rättas till för att våldet inte ska triumfera och Malmö förvandlas till en stad där befolkningen får vänja sig vid att kriminella dominerar gatorna kvälls- och nattetid? Månne gör det faktum att Malmö har styrts av Socialdemokraterna nästan oavbrutet sedan rösträttens införande att det är känsligt att peka på orsaker till denna utveckling.
Malmös problem med kriminalitet är inte unika. Även Göteborg och Stockholm dras med skjutningar och grov kriminalitet i vissa områden, och polisen har uppenbara svårigheter att hantera dem även där. Malmö ser däremot ut att vara på väg att förlora greppet på flera plan med en skenande hemlöshet, alltfler familjer med försörjningsstöd och en växande otrygghet i befolkningen. Staden som sådan hade dessutom varit bankrutt utan det kommunala utjämningsbidraget.
Anders Ygemans mål med att besöka Malmö var att visa handlingskraft, men han gjorde en platt figur under presskonferensen. Ygemans uppmaning till de boende att sluta åka svarttaxi hade kunnat vara komisk om inte hela situationen vore så utomordentligt allvarlig.
Samtidigt står striden om verklighetsuppfattningen stark på kultursidorna. Medan vissa bryr sig mer om bilden av Malmö i medierna fortsätter dödandet på öppen gata. Vad är väl en skjuten tonåring när det finns fina integrationsprojekt?
Tidigare bloggat:
Fallen stad
Senaste kommentarer