Migrantkaoset 2015 innebar en svidande väckarklocka för hela Sverige om att migrationspolitiken var ohållbar och måste läggas om. Så skedde också i november i ett lappkast som nästan saknar motstycke i modern svensk politisk historia. Sedan dess har tonen från både Moderaterna och Socialdemokraterna förändrats fullständigt. Nu talas det alltmer om krav på de nyanlända. Krav på att göra sig anställningsbara. Krav på att försörja sig själv. Krav på att studera.

Den tillfälliga asyllagen löper ut sommaren 2019 och måste då ersättas av något nytt. Redan två och ett halvt år innan dess vill regeringen och ett alliansparti emellertid ta steg tillbaka till den gamla politiken genom att luckra upp den nya. Regeringen föreslår nämligen att alla ensamkommande från 17 år med TUT som riskerar utvisning när de blir myndiga eller som redan har ett utvisningsbeslut som inte anses kunna verkställas ska få stanna i Sverige om de går klart gymnasiet.

Centerpartiet stödjer förslaget och lyckades få in tillägget att även den som går ut gymnasiet utan fullständiga betyg ska få stanna i Sverige. I praktiken betyder detta att en ensamkommande utan asylskäl som går till gymnasiet och sitter av tiden får rätt att stanna. Centern menar att de då får tid på sig att söka jobb (hur många jobb som finns för personer utan komplett gymnasieutbildning i dessa dagar överlåter jag till Annie Lööf att fantisera om). Morgan Johansson tror att chansen att få jobb är ”mycket god”.

Det kan noteras att justitieministerns argument för denna åtgärd är att ”vi behöver fler i arbetsför ålder” och att ”Sverige på sikt kommer att kunna tjäna” på detta. Regeringen använder fortfarande den här argumentationen. Som om det vore 2014. Jag tror att jag får mjäll!

Detta är inget annat än ett fortsatt haveri, och att Centerpartiet bidrar till det är inte ett dugg förvånande. Tillnyktrade moderater motsätter sig däremot förslaget med den fullt rimliga motiveringen att det är skyddsskälen som ska avgöra om du får asyl i Sverige eller inte. Det låter ganska självklart men har inte varit det under lång tid eftersom ett nej sällan betyder ett nej i praktiken.

Nu vill alltså regeringen med Centerns och, får vi förmoda, Vänsterpartiets hjälp återgå till en ordning som skapade kaos, förvirring, dubbla signaler och incitament att söka asyl i Sverige oavsett om det finns asylskäl eller ej. Den legitimitet som regeringen sade sig vilja upprätthålla för asylpolitiken undermineras nu åter igen. De kunde liksom inte hålla sig.

Visserligen är ensamkommande potentiellt sett en grupp som är lättare att integrera och har större chans till framgång. De är yngre, har ofta bott i familjehem eller på annat sätt kommit i kontakt med svenskar och det svenska samhället och är motiverade att bygga ett nytt liv. En helt annan situation än en trebarnsmor i 45-årsåldern som hamnar på ett avlägset asylboende och har väldigt små möjligheter att någonsin få ett jobb och lära känna sitt nya land.

Ändå anser jag fortsatt att de förslag som nu läggs motverkar själva idén med en asylpolitik. Om vi över huvud taget ska ha en prövning av asylskäl måste denna prövning respekteras och ett nej vara ett nej i praktiken. Att kringgå detta med pseudoargumentet att ”Sverige tjänar” på att alla får stanna är motsatsen till ansvarstagande. Det är en eftergift till den falang vars idéer försatte Sverige i denna svåra situation till att börja med.

Under fjolåret hävdade många att striden om migrationspolitiken var över och att den stora frågan framgent skulle bli integrationen. Vi kan nog med visshet dra slutsatsen att migrationspolitiken kommer fortsätta att vara en het fråga under överskådlig tid.