47 pågående mordutredningar. 17 skjutningar sedan nyår med sju döda och 14 skadade. 12 pågående gängkonflikter. Fem mord på knappt två dygn.

Styrkan i statistik är att den åskådliggör verkligheten för oss. I detta fall en verklighet som många inte riktigt vill kännas vid men som nu kryper allt närmare. Polisen i huvudstaden begär förstärkning för att hantera situationen.

Ovanstående fakta borde sända en kall kår nedför inrikesministerns ryggrad. I TV visar emellertid Anders Ygeman i vanlig ordning inga känslor. Han konstaterar endast att han förväntar sig att polisen ska lösa de brott som hamnar på dess bord. Kanske tänker han likt rikspolischefen att ”det ska fan vända”. På något sätt.

Stefan Löfven använder sin vana trogen skarpa ord för att beskriva situationen och regeringens åtgärder för att komma till bukt med den. Han vill ”knäcka den organiserade brottsligheten” och tillägger att ”det bara finns hårda tag att ta till nu”. Ja, det är så dags nu, herr Löfven. Vad har ditt parti gjort under de senaste decennierna?

Även moderatledaren Anna Kinberg Batra kallar situationen oacceptabel och kräver, för jag vet inte vilken gång i ordningen, fler poliser. Som om det fanns en lagerbyggnad att plocka från efter behov. Faktum är att nästan var fjärde utbildningsplats på Polishögskolan trots sänkta begåvningskrav står tomma och att nästan ett tusental poliser slutade under 2016. Inte minst saknas det erfarna poliser just nu. Nyligen framkom att endast två av de poliser som ingick i insatsen mot kravallerna i Rinkeby för en tid sedan hade adekvat utbildning.

Leif GW Persson uttrycker det på sitt eget patenterade sätt när han hävdar att det är en samling ”pellejönsfigurer som har tillåtits ta över”. Hans beskrivning avser de kriminella nätverken men hade lika gärna kunnat gälla landets politiska elit. Det är nämligen en pellejönspolitik som har skapat den situation vi har i dag, och ansvaret är solidariskt delat mellan blocken.

Både Socialdemokraterna och Moderaterna bär huvudansvaret för denna situation med ett eskalerande gängvåld och ett växande obehag i befolkningen. Det börjar med en misslyckad migrations- och integrationspolitik som konsekvent har fyllt på utanförskapsområdena med fler i arbetslöshet och trångboddhet, fortsätter med att lagstiftningen kring grova våldsbrott har släpat efter och att det inte har utkrävts något ansvar för polisens under alltför lång tid fallande utredningsresultat.

Unga lagöverträdare har länge behandlats med silkesvantar, vilket gör att vi nu ser personer i övre tonåren som redan hunnit bli fullfjädrade livsstilskriminella, beredda att skjuta sina rivaler i huvudet på öppen gata. Sverige saknar verktyg för att hantera en 14- eller 15-åring som begår grova våldsbrott.

Politikerna bär inte hela ansvaret – inom kulturen och medierna har det till och med tillåtits växa fram ett slags förlåtande attityd för viss förortskriminalitet. Det har därutöver ansetts viktigt att inte ”svartmåla” förorten, vilket reportage från kravaller påståtts göra.

Samtidigt har politikerna själva matat på med nya lagar som polisen ska prioritera. Åh, vad jag önskar att landets lagstiftande församling kunde ta detta tillfälle i akt att rensa i den vildvuxna rabatten av moral- och offerlösa brott som de ålägger svensk polis att beivra. Det talas om att renodla polisens uppgifter, men det avser något annat. Vilken vinst det vore att låta polisen fokusera helt och hållet på brott mot liv och egendom. Detta är dock endast en naiv förhoppning från en desillusionerad bloggare, ty så kommer givetvis inte att ske. Att ta bort idiotiska lagar är inte ett alternativ för en politiker – det är så mycket roligare att stifta nya.

Nu när alltfler politiker har fått upp ögonen för att ordning och reda är en ganska bra idé för att komma tillrätta med kunskapsraset i skolan har de även börjat begripa att skärpt lagstiftning är en likaledes god idé för att bekämpa grov brottslighet. Tänk!

Det svenska samhället, såväl i Stockholm som i Göteborg, Malmö och på andra håll, skördar just nu det politikerna har sått i decennier. Och ändå försöker de låta ansvarstagande.