Kristna, muslimer och ateister. Centerpartister, socialdemokrater och sverigedemokrater. Libertarianer, ”antirasister” och socialliberaler. Personer med värdegrund, utan värdegrund eller fel värdegrund. Kan vi hitta ett sätt att samsas i det nya Sverige?

Kanske finner vi en stor orsak till den omtalade polariseringen i de sociala medierna. De formar vår bild av samhället, våra åsiktsfränder och våra meningsmotståndare. Det är alltid svart eller vitt. Ofta tillspetsat. Sällan generöst tolkat.

Det är i sociala medier vi märker att våra vänner plötsligt tycker tvärtom som vi, ser vilka föreningar och aktiviteter de gillat och vilka upprop de deltagit i. När olikheter med de vi trodde oss vara så lika blir uppenbara, sätts vår tolerans för olikheter på hårt prov.

De sociala medierna skapar och tillgängliggör ett slags åsiktssociogram av oss alla. Öppet och ocensurerat kan vi se vad våra släktingar, barndomsvänner och kollegor tycker och tänker. Inte sällan leder det till att gamla vänner tar avstånd från varandra. En kommentar eller en länk kan räcka för att du ska ligga pyrt till.

Samtidigt kan vi såklart inte skylla polariseringen mellan medborgare och medier, väljare och valda samt olika etniska och religiösa grupper enkom på Twitter, Google och Facebook. Utspel på 140 tecken begränsar visserligen vårt utrymme att föra koherenta resonemang – men det är samtidigt ingen som tvingar oss att skriva där. Nätet är trots allt bara en spegelbild av hur vi människor förmodligen alltid har varit.

Grunden för den växande polariseringen är egentligen något annat, nämligen en politisk utveckling som gått för långt. På en rad områden har politiker likt en åderförkalkad lokförare bara tutat och kört, struntat i alla nyktra varningar och därmed medvetet eller omedvetet dragit isär samhället och faktiskt gjort ibland bra idéer en otjänst.

I en strävan efter ökad valfrihet för föräldrar och elever har den svenska skolan blivit en marknad där snart sagt allt är tillåtet. Könssegregerad undervisning och könsuppdelade skolbussar är ett resultat av detta. Den enorma betygsinflationen en annan. Motreaktionen blir föga förvånande förbud mot religiösa friskolor, kanske friskolor över huvud taget, och begränsningar i det fria skolvalet. Valfrihetens fiender vinner mark därför att valfrihetens vänner gick för långt.

I migrationspolitiken kan en motsvarande utveckling skönjas. Genom att släppa alla tyglar har så omfattande problem skapats att idén att helt stänga gränsen vinner ökat stöd. I stället för en sansad och avgränsad politik som gagnar både invandrarna och mottagarlandet har Sverige utsatts för ett storskaligt migrationspolitiskt experiment byggt på pseudoargument om ”vinster på sikt”.

När pendeln svänger för långt åt ena hållet kommer den likt en naturlag att förr eller senare slå tillbaka. Hårt. Det är denna motreaktion vi nu bevittnar på område efter område. Det politiska, mediala och kulturella etablissemanget förfäras. Uppenbarligen utan att begripa att det var de som svingade pendeln åt andra hållet tidigare.

Nu står vi där vi står. Saker och ting är som de är. Mitt optimistiska jag tänker att det i vårt heterogena och komplexa samhälle borde gå att hitta en gemensam grund att stå på. Att det våra olikheter till trots måste finnas en väg. Men det förutsätter att alla bjuder till.

I dagens polariserade politiska klimat börjar jag blir lite orolig för att vi närmar oss någon sorts punkt där vi helt enkelt inte kan leva tillsammans i frid längre. Där en sorts självvald separatism blir enda utvägen. Där vi fortsätter att hålla oss på varsin kant, såsom på nätet så ock i verkligheten.

Gentemot vissa grupper är denna separation synnerligen oproblematisk: det finns ingen gemensam grund att bilda tillsammans med rasideologer och folkmordsapologeter. En sådan har aldrig funnits. Ej heller finns intresse för en sorts tyst fred med nyrasisterna inom identitetsvänstern. Dessa grupper ska alltid bekämpas med öppet visir.

Men vi andra kanske kan hitta någon sorts gemenskap. Eller har det gått så långt att det helt enkelt inte går?

Tidigare bloggat:
Ofredsår