Hanif Bali har kallat det för ”det största välfärdsbedrägeriet i vår historia”. Han har kritiserats för att använda begrepp som ”barnlajvare” om vuxna män som säger sig vara minderåriga för att få stanna i Sverige och åtnjuta allt från skola till boende, helt kostnadsfritt.

Oavsett vilka begrepp som används om fenomenet, är det likafullt att obestridligt faktum att många ljuger om sin ålder för att få asyl (hur stor andel av det totala antalet asylsökande vet ingen). Detta bekräftades av statsradion för så sent som ett och ett halvt år sedan i inslagen Sveket mot barnen: De ensamkommande vuxna. I inslaget berättade ensamkommande själva om hur de ljög för att få asyl.

Dessa fakta torde inte vara kontroversiella, men har ändå blivit det. På ett liknande sätt som med det organiserade tiggeriet brukar somliga slå ifrån sig inslag som det i Sveriges Radio med att det bara är en liten andel som ljuger, och förresten, vem skulle inte ljuga i deras sits?

Nu avslöjar SR:s Ekot hur falska asylberättelser säljs systematiskt. Asylförsäljare. Smaka på det ordet. Nog borde det uppröra mer än ”barnlajvare” för den som tar asylrätten på allvar.

En inte alltför kvalificerad gissning är att Ekots senaste inslag, precis som det förra om de ensamkommande, kommer bemötas på tre sätt. Vissa kommer ignorera det helt och hållet, det passar helt enkelt inte in i den egna verklighetsbeskrivningen.

Andra kommer argumentera på samma sätt som de gjorde mot avslöjandena om kriminellt organiserat tiggeri, nämligen att det bara handlar om ett fåtal och att man inte ska dra alla över en kam. Och slutligen kommer alla som redan har förstått att det går till så här åter igen kunna säga ”och vad var det vi sa?”. Till liten nytta.

Det är lätt att klandra den som ljuger för att vinna fördelar. Det bör vi med all rätt göra, på samma sätt som vi fördömer dem som fuskar med olika ersättningar och bidrag. Att ljuga och skapa en berättelse om ett personligt skyddsbehov för att få asyl är att jämföra med att låtsas vara funktionshindrad för att få stöd och ersättning i olika former.

Men det är minst lika relevant att peka finger åt de politiker som skapat ett system som möjliggör och, faktiskt, belönar den som far med osanning på detta sätt.

Den svenska naiviteten har inte bara kostat mångmiljardbelopp, gynnat kriminella smugglare och asylförsäljare och skjutit trovärdigheten i den svenska migrationspolitiken i sank – den har faktiskt kostat liv när vuxna placerats på boenden för barn och begått både mord och våldtäkt.

Det är dags för riksdagen att vakna upp ur sin dvala nu och inse att världen inte är sockersöt, att alla människor inte är genomärliga personer som bara vill göra rätt för sig och ”bygga Sverige”. Samhället som helhet måste vara förberett för detta.

Statsministern har plötsligt och lustigt vaknat upp inför faktumet att många invandrare från Mellanöstern är antisemiter. Nu är det hög tid för nästa uppvaknande.

Systemen, oavsett om det handlar om asylprövningar, åldersbedömningar, ersättningssystem eller annat, måste vara preparerade för verkligheten. Hur det faktiskt förhåller sig. Inte hur det ser ut i den där naiva drömmen.

Att landets politiska ledning alltid ser det uppenbara efter alla andra och ständigt är sist på bollen, börjar bli oerhört tröttsamt. Vad ska vi ärligt talat med sådana politiker till?