Trots alla asylsökande som kommit till Sverige de senaste åren faller arbetslösheten, skryter regeringen.  Framför allt är det utrikes födda som får jobb, enligt Arbetsförmedlingen.

Tiden det tar för utrikes födda att komma i jobb sjunker, påstår statsministern. Sverige går som en Tesla, fnissar finansministern. Sluta svartmåla när det går så bra, kraxar vice statsministern. Nä, jag vet ingenting, säger Özz Nûjen.

Att svensk ekonomi är stark är inget kontroversiellt påstående. Däremot behöver vi syna sysselsättningssiffrorna i sömmarna. Sanningen är nämligen att en stor del av den framgångssaga som regeringen nu vill måla runt utrikes föddas väg in på arbetsmarknaden har att göra med det bevingade begreppet ”sysselsättning” och hur det definieras.

Detta är egentligen inget nytt. Jag skrev om SCB:s definitioner för flera år sedan och hur missvisande statistiken blir när en timmes arbete under mätveckan eller deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program räcker för att du ska räknas som sysselsatt.

Att Stefan Löfven och hans regering vill få det att låta som att det nu, helt mirakulöst detta valår och på tvärs med all logik efter den stora migrationsströmmen, skulle gå flera år snabbare för utrikes födda att komma i arbete må vara hänt. Vi behöver dock inte vara så dumma att vi går på den finten. För i hög grad är det en fint.

Först ska en sak konstateras: sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är anmärkningsvärt konstant över tid. Det varierar lite grand över konjunkturerna, men det är fråga om små förändringar. Så även nu (se bild längst ned). I dag är gapet 16,2 procentenheter, vilket är en liten ökning jämfört med i fjol och bara några tiondelar lägre än 2005. Konstant, som sagt.

Det som regeringen och Arbetsförmedlingen hänvisar till, att utrikes födda nu kommer i arbete i högre grad än tidigare, har inte så lite att göra med de subventionerade anställningar som både denna och tidigare regeringar har trollat fram. En subventionerad anställning, som den klassiska OSA-anställningen (Offentligt skyddat arbete) kan vara en bra lösning för vissa grupper. Arbetsgivaren står för 20-40 procent av lönen och staten går in med resten.

När alternativet är livslångt försörjningsstöd kan OSA vara ett bra alternativ för personer som under lång tid varit i socialtjänstens omsorg, har fler diagnoser än försvarsministern har svettpärlor på sin panna och skulle kunna utföra ett arbete om bara förutsättningarna anpassas och stöd ges.

Antalet bidragsanställningar har emellertid skjutit i taket. Inte minst den förra alliansregeringen var skyldig till det. Då skulle inte bara den smala målgruppen grovkornigt beskriven ovan beröras – nej, nu räckte det att vara långtidsarbetslös eller nyanländ. Således föddes instegsjobben och nystartsjobben medan Reinfeldts regering tog bort de socialdemokratiska plusjobben. Nya namn men i grunden samma sak.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har aviserat att regeringen vill rensa i djungeln av lönesubventionsanställningar. I grund och botten handlar det dock endast om nya namn på gamla insatser, och problemet med denna sorts åtgärder kvarstår: de kostar pengar. Dessutom höjer regeringen taket för subventionen, vilket innebär en högre lön för den enskilde och följdriktigt större kostnader för skattebetalarna.

På regeringens hemsida hävdas:

Regeringen avser att införa ett nytt, enhetligt stöd. Fem stöd blir ett – introduktionsjobb – som är ett enklare och mer kraftfullt stöd. Genom introduktionsjobb försvinner de tidigare stöden särskilt anställningsstöd, förstärkt särskilt anställningsstöd, de båda traineejobben och instegsjobb. I stället för instegsjobb kan nyanlända ta del av introduktionsjobb som kommer att vara både enklare och mer kraftfullt. Nystartsjobben och extratjänsterna kommer kvarstå. Introduktionsjobben kommer att ha en högsta bidragsgrundande bruttolön vid 20 000 kronor i månaden, vilket innebär en kraftig höjning jämfört med de stöd som ersätts. Även nystartsjobben och extratjänsterna kommer ha samma tak.

Visst kan man räkna in dessa lönesubventionsarbetare i statistiken över landets alla förvärvsarbetande och inbilla sig att de är självförsörjande. De går ju till jobbet. Men det är ett oärligt sätt att räkna, för dessa jobb hade inte funnits om inte staten skjutit till miljardbelopp till arbetsgivarna.

Trots allt prat om att förenkla har regeringen valt att införa flera nya bidragsanställningar. De kan liksom inte låta bli. Extratjänsterna, som subventioneras med mer än 100 procent eftersom det även ingår en handledare, omfattar i dagsläget över 12 000 personer. De omtalade beredskapsjobben har bara tillfallit något tusental individer än så länge men är alltså ännu en ny sorts bidragsanställning.

Oavsett regeringens kulör har det saknats nya idéer om vart långtidsarbetslösa och nyanlända ska ta vägen på den svenska arbetsmarknaden. Allt såväl moderat- som sosseledda regeringar har gjort är att byta namn på redan existerande lönesubventioner och sedan ha mage att skryta om hur många fler som går till jobbet jämfört med tidigare. Detta beskrivs föga förvånande, men inte så lite skamlöst, som ett bevis för hur Sverige berikas av asylinvandring.

Så här kommer det sannolikt fortsätta. I stället för en arbetsmarknad där en persons attraktivitet avgör om huruvida han eller hon erbjuds ett jobb, pumpar staten in miljardbelopp för att locka arbetsgivare att anställa och därigenom hjälpa till att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Räkna med att en eventuell borgerlig regering efter valet kommer göra precis likadant. De har nämligen inga andra idéer.

Plusjobb har blivit nystartsjobb har blivit extratjänster. Samtliga av dessa insatser borde snarare kallas för minusjobb, för det är vad de är om du frågar skattebetalarna.

Läs även:
Uvell

Gapet består.