Den eviga frågan om huruvida flyktinginvandring är en ekonomisk vinst för samhället eller ej har undersökts och resultaten presenterats i rapporten Tid för integration av ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (sammanfattning här).

Det ESO har gjort är att undersöka historisk arbetsmarknadsintegration för flyktingar som kommit till Sverige från olika ursprungsländer under olika delar av perioden 1982-2014. De undersökta åren är 1983-2015 och i huvudsak handlar det om personer som varit mellan 20 och 50 år gamla vid invandringstillfället, alltså i arbetsför ålder.

ESO kan bland annat visa att det är svårare för asylinvandrare i dag att komma i sysselsättning än för de som kom på 80-talet. Det tar nu längre tid. Däremot är sysselsättningsnivåerna över tid tämligen konstanta, något som även Tino Sanandaji kunnat konstatera. Detta gör det något enklare att lägga prognoser för exempelvis kostnader.

Den slutsats som spritts i medierna, och som fått en ilsken ledarsida på Aftonbladet att hånfullt kalla forskare för ”experter” med citationstecken samt hänvisa till Arena Idés vänsterekonom Sandro Scocco i stället, är att en genomsnittlig flyktinginvandrare kostar skattebetalarna 74 000 kr per år under hela sin livstid. Detta avser alltså nettofördelningen av skattemedel till en flykting.

Kostnaden är som störst initialt när samhället bekostar kost och logi samt studier, men betalas inte tillbaka eftersom många antingen tar låglönejobb som inte ger så mycket skatteintäkter eller aldrig blir självförsörjande över huvud taget.

I rapporten används statistik från SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU), vilken såvitt jag kunnat se inte särskiljer subventionerade anställningar från vanlig självförsörjning. Detta bör vi ha i åtanke när sysselsättningssiffror presenteras i forskning och uppgifter om hur lång tid det tar för en flykting att komma i arbete används i debatter. I synnerhet då flera av dessa anställningsstöd riktas just till denna grupp.

Nej, så kan man inte räkna, tycker Sandro Scocco. Många som invandrat arbetar ju i låglöneyrken och bidrar därför till statskassan. Detta är knappast en hemlighet, men det spelar ju föga roll för de aggregerade resultaten. Att den som kommer i arbete oftast gör det i yrken med låg lön gör ju att kalkylen ändå inte går ihop.

I debatten har det under åren låtit som att flertalet som asylinvandrar är ingenjörer och läkare, men det saknas föga förvånande stöd för en sådan slutsats. Om så vore fallet, hade ESO:s resultat sett helt annorlunda ut.

Självfallet kan det hävdas att flyktinginvandrare inte ska behöva vara en vinst för samhället. Att det inte är därför vi hjälper till. Detta argument är fullt legitimt och något jag har betydligt större respekt för än när det hävdas att mottagarlandet gör stora vinster på de nyanlända. De flesta som försvarat den migrationspolitik Sverige drivit under lång tid har dock använt det ekonomiska (och kulturella) argumentet. Sverige tjänar på asylinvandringen, har det kort och gott hävdats. Både ekonomiskt och kulturellt.

SVT gjorde sitt för att misstänkliggöra resultaten när de bjöd in Joakim Ruist till Aktuellt. Den stackars forskaren, som kanske hade hoppats på en någorlunda konstruktiv diskussion om resultaten, stod närmast mållös i studion.

Programledaren frågade bland annat om Ruist i sin forskning beaktat att rapporten kan komma att användas i valrörelsen. Underförstått undrar SVT om Ruist tagit hänsyn till att politiker och partier som vill minska asylinvandringen skulle kunna hänvisa till de kostnader som ESO presenterar. Alltså använda fakta (till skillnad från känslor).

När SVT säger att det finns kritik mot forskningen från ”bland annat” låtsasforskaren Sandro Scocco, en vänsterdebattör, reducerar de i forskarvärlden okontroversiell forskning till en fråga om åsikter. Ruist tycker si, Scocco tycker så. Det handlar bara om olika perspektiv. Låt oss nu debattera.

Joakim Ruist hade avstått från att delta i ett sådant upplägg både i TV och radio, men såväl statsradion som statstelevisionen valde ändå att lyfta in Sandro Scocco i diskussionen via ett inslag för att försöka skapa en efterlängtad konflikt.

Postmodernismen står alltjämt stark i public service. Det finns inga fakta. Bara åsikter. Låt oss debattera.

Varför behövs denna forskning, undrade både SR och SVT. Ruist hänvisade till det politiska intresset för flyktingpolitiken. Han hade även kunnat påpeka att Riksrevisionen riktat svidande kritik mot tidigare regeringars lättsinniga inställning till migrationspolitiken. Framför allt har det saknats konsekvensanalyser – regeringen har helt enkelt inte tittat på vilka konsekvenser de migrationspolitiska förslagen faktiskt får på bland annat samhällsekonomin.

Inte minst mot denna bakgrund är det utmärkt att det finns ett forskningsunderlag som framtida migrationspolitiska beslut kan luta sig emot. I den bästa av världar, ska tilläggas. Är det något vi har lärt oss genom åren är det att svenska politiker hellre styrs av känslor än fakta.

Läs även:
Joakim Ruist