Det har skett en på ytan anmärkningsvärd förändring av det politiska landskapet och debatten i Sverige de senaste drygt 15 åren.

När jag var politiskt aktiv i de sena tonåren handlade politiken om skatter, den offentliga sektorns storlek, företagens villkor och huruvida vi skulle avskaffa gamla monopol. Här fanns en tydlig konfliktlinje mellan Moderaterna och nästan alla andra partier.

I dag domineras den av invandring, rättstrygghetsfrågor och ett bredare samtal om samhällskontraktet (eller som vissa skulle uttrycka det: ”Vad fan får jag för pengarna?”).

Sedan millennieskiftet har det skett en glidning, och inte bara i vilka frågor som dominerar debatten utan också hur dessa frågor hanteras i densamma. Sällan har asyl- och migrationspolitik dominerat samhällsdiskussionen som den gör i dag, och aldrig har den tillmätts en sådan betydelse.

Vissa, dit hör såväl sverigedemokrater som gammelmoderater, anser att migrationsfrågan är avgörande eftersom den påverkar alla andra politikområden. Därför är det av yttersta vikt att först hantera den innan andra frågor kan tas omhand.

Andra, som centerpartister och kultursideliberaler, är överens om frågans betydelse, men på ett helt annat plan. Här anses asylrätten stå över allt annat. Den anses viktigare än landets ekonomi, mer betydelsefull än en fungerande välfärdssektor, ha ett större värde än en funktionell socialtjänst och skola. För man kan ”inte sätta en prislapp på människor”.

Hur blev det så här? Hur kunde asylpolitik, egentligen en rätt perifer fråga i de flesta människors vardag, tillåtas växa sig till en sådan avgörande angelägenhet för hela landet?

Frågan är visserligen stor för väljarna – men inte för att de flesta vill ha en mer generös svängdörrspolitik utan för att de vill ta emot färre asylsökande. Kopplingen mellan ”generös asylpolitik” och ”stora ekonomiska och sociala kostnader” har blivit uppenbar för alltfler.

Egentligen är det obegripligt. Men här är vi nu.

Nu har vi kommit till en punkt där en sittande regering lägger en proposition där längden på handläggningstiden avgör rätten till uppehållstillstånd och där förespråkare för lagförslaget använder lärares och vänners oro för de asylsökande som argument för lagen i fråga.

Jag betvivlar att lagar någonsin tidigare i modern svensk historia har stiftats på ett så här lekmannamässigt och oansvarigt sätt. Det är ett slags rättsstatens parodi vi bevittnar. Aktivismen har klivit in i den lagstiftande församlingen.

Och det slutar inte där. Trots att vi i flera avseenden har facit av den förda politikens misslyckande och konsekvenser, fortsätter stora dagstidningar och rödgröna partier och organisationer envist att hävda att vi måste fortsätta med samma politik.

DN saknar all form av självkritik när den tycker att de usla skolresultaten i utsatta områden ska lösas genom att bussa runt barn till andra skolor (via unvisit). Annie Lööf förstår inte hur hon förmedlar att väljarna är idioter när hon på DN Debatt (via unvisit) argumenterar för en långsiktigt hållbar migrationspolitik bara veckor efter att Centerpartiet röstat igenom en gymnasieamnesti för personer utan skyddsskäl.

Stefan Löfven tycker att det inte ska finnas några ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Det kan han ju tycka. Men det är hans parti som har lagt grunden för att de finns och tillåtits bli fler, och det syntes ingen som helst självinsikt om detta i statsministerns tar under Järvaveckan.

Det som hände hösten 2015 skakade både rikspolitiken och Kommunsverige. Men för somliga är det glömt sedan länge. Nu handlar det åter igen om att sätta asylpolitiken före allt annat. Sverige och EU måste ta emot fler asylsökande, argumenteras det. Aktivismen måste få en permanent plats i vår lagstiftande församling.

Höstens val kan bli en väckarklocka för somliga. Men för den som hittills inget förstått, lär det inte betyda någonting alls.

Läs även:
Håll tassarna borta från migrationen, C