På torsdag kommer riksdagen av allt att döma rösta för att låta 9 000 unga män från företrädesvis Afghanistan stanna i Sverige för att studera på gymnasiet. Eller, som det anges i propositionen, ”ha för avsikt” att göra det.

Gemensamt för dessa män är att de uppgav att de var minderåriga när de kom till Sverige och sökte asyl före den 24 november 2015, ej kunde göra detta troligt och av Migrationsverket bedömdes sakna skyddsskäl. Därför fick de avslag.

Vad det kostar att låta dem stanna har inte blivit helt och hållet utrett, men siffrorna pendlar mellan tre och sex miljarder kr. Initialt. Kommunerna kommer förväntas ordna både gymnasieplats och boende för dessa vuxna, så det är klart att kostnaderna blir större på sikt.

Sedan tidigare vet vi att majoriteten i gruppen ensamkommande inte klarar gymnasiet. Faktum är att inget annat land i PISA har så stor skillnad i resultat på inrikes och utrikes födda elever. För de ensamkommande går det allra sämst.

För regeringen, Centerpartiet och aktivisterna spelar inget av detta någon roll. Gymnasieamnestin är en stor seger för många aktivister inom vänstern och gråthögern, inte minst för frontpersonen Fatemeh Khavari som behandlats som en popstjärna i svenska medier och lanserar en bok i juli. Khavari ledde bland annat en 58 dagar lång sittstrejk och fick pryda omslag hos DN.

När det blev klart att regeringen får stöd av Centerpartiet för sin gymnasieamnesti var aktivisterna genast ute och krävde mer. Lagen kommer nämligen inte omfatta dem som ansökte om asyl efter den 24 november 2015, en grupp om drygt 3 000 personer.

Engagemanget för de ensamkommande är besynnerligt. Det handlar inte om de mest skyddsvärda individerna – dessa finns kvar i några av världens vidrigaste flyktingläger. Det handlar heller inte om svaga människor i stort behov av hjälp – dessa har aldrig orkat ta sig över en hel kontinent för att hitta ett land med mest generös migrationspolitik.

Kort sagt handlar det om att prioritera vuxna och starka män. Kvinnorna och barnen är förstås kvar i hemlandet. Jag kommer aldrig förstå denna prioritet. Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönssons argument för att låta dessa 9 000 män få stanna i Sverige är att de behövs i äldreomsorgen. Ja, så bisarr är svensk politik just nu.

Nu när vinden har vänt för öppna hjärtan-politiken och nästan samtliga riksdagspartier pratar om vikten av en reglerad invandring, har kampen för de afghanska männen utan skyddsskäl månne blivit ett slags ventil för de aktivister och dagdrömmare som hamnat i samhällsutvecklingens skugga.

På torsdag kommer aktivisterna vars hjärtan rymmer vuxna och starka män men inte de mest skyddsvärda vinna en stor seger. Som vanligt är det känslan i magen och inte rationella och rimliga överväganden som segrar i svensk politik.

Tidigare bloggat:
Sveriges sämst bevarade hemlighet

Läs även:
De 9000 afghanerna – vilka är de egentligen?