Moderaterna har varit hårda i sin kritik mot regeringen under den gångna mandatperioden. Nästan all kritik har emellertid kommit i retur likt en bumerang. Partiet har ännu inte gjort upp med Reinfeldt-åren.

När partiets gruppledare Tobias Billström nu går till hårt angrepp mot Sverigedemokraterna och bland annat väljer migrationsfrågan för att göra det, träffar den där bumerangen på ett synnerligen ömt ställe.

Först blir jag lite förvånad. Vad tror sig Moderaterna tjäna på ett dylikt angrepp? Jo, strategin är uppenbarligen att försöka para ihop S och SD i syfte att skada dem båda.

S har som bekant på alla tänkbara sätt tagit avstånd från Jimmie Åkessons parti. Och M vet att SD:s väljare hellre ser en borgerlig regering än en rödgrön sådan. Tanken är att skrämma sossar med Åkesson och sverigedemokrater med Löfven. Hur Moderaterna ska tjäna på detta i slutändan är däremot mer oklart.

Ett skäl för att du som väljare ska rösta på Moderaterna är enligt Billström att M röstade nej till gymnasieamnestin. Jo, men det gjorde SD (och L och KD) också. Ett annat att M vill se fler poliser, en stram migrationspolitik och kortare vårdköer. Ja, det vill SD (och i viss mån S) också.

Ett tredje skäl att rösta på M är enligt gruppledaren att de vill få bort Stefan Löfven som statsminister. Alltså precis det som SD kritiserades för att försöka under de senaste snart fyra åren. Då var det oansvarigt och riskerade att skapa politisk instabilitet. Nu är det alltså raka motsatsen.

Kärnan i resonemanget är att SD är opålitligt, detta sedan Jimmie Åkesson öppnade för att stödja en socialdemokratisk regering efter valet. Bakgrunden till det utspelet är att eftersom samtliga allianspartier säger att de inte vill förhandla med SD är det viktigt att påpeka att det är sakfrågorna som spelar roll.

SD:s mål är att hålla C och MP borta från politiskt inflytande. I övrigt är det fråga om enskilda sakfrågor, och där är det ur Åkessons synvinkel inte uppenbart att en regering ledd av Kristersson skulle vara avgjort bättre än en ledd av Löfven. Man kan tycka vad man vill om det, men det är ingen obegriplig strategi i det läge som partiet befinner sig i.

Att förvänta sig att ett parti som slåss om att bli landets största ska agera dörrmatta åt en moderat statsministerkandidat med fallande opinionssiffror är inte bara naivt. Det är korkat.

En smula ödmjukhet från det parti som varit huvudansvarigt i skapandet av många av dagens akuta samhällsproblem hade varit klädsamt. Den nya moderata kaxigheten passar partiet illa. I synnerhet om man utgår från att väljarna har ett hyfsat fungerande närminne.