Minns ni valrörelsen för fyra år sedan? Minns ni tonläget? Var begränsningslinjerna för vad som fick sägas utan repressalier gick?

När jag tittar tillbaka till augusti 2014 slås jag av några saker. Det alla minns av den valrörelsen i dag är Reinfeldts öppna hjärtan-tal, ett slags bevis för att regeringen och statsministern faktiskt förstod konsekvenserna av den förda migrationspolitiken och valde att köra vidare ändå (de visste alltså vad de gjorde).

Det färre minns är Sara Skyttedals utspel bara veckor före valdagen. Skyttedal, då KDU-ordförande, skrev en debattartikel i vilken hon framförde en önskan om att Alliansen under kommande mandatperiod skulle se till att ”strukturen för flyktingmottagandet och mottagandets omfattning balanseras” och lägga ”förslag på migrationspolitiska policyförändringar”.

Där och då betraktade jag Skyttedals utspel som ett desperat drag från KD. Så här i efterhand framstår det snarare som hennes eget samvetes krav att skriva den där debattartikeln. Som ett slags ställningstagande mot galenskapen. Ett sätt att visa att alla på insidan inte var blinda. Hon fick naturligtvis stenhård kritik från grönhögern och en del nya moderater.

I dag låter det annorlunda i debatten. Nu är alla Sverigevänner, alla säger sig se problemen och den socialdemokratiska statsministern ställer välfärd mot invandring i sin retorik.

En sak som inte har förändrats ett dugg är däremot samhällsdebattens ständiga fixering vid SD. Fortfarande kretsar en stor del av den politiska diskussionen kring huruvida Jimmie Åkessons parti gynnas av det ena eller det andra, och framför allt vilka som vill samarbeta med det. Det är bedrövligt att vi inte har kommit längre än så här.

För fyra år sedan beskrev jag orsaken till SD:s tillväxt på följande sätt:

När sju partier är eniga om en politik som inte har tillnärmelsevis lika stort stöd hos befolkningen som dessa partier har i riksdagen, när partierna vägrar att på ett seriöst sätt diskutera denna politik och när de förvanskar och vrider på fakta för att svartmåla motståndaren, ja då är det faktiskt helt logiskt att det gynnar det där åttonde partiet.

Den analysen är, om än simpel, fortfarande gångbar. Samtidigt är läget ett annat nu. Alla partier, till och med Vänsterpartiet, har begripit att de måste ta uti med rättstrygghetsfrågorna. Även det gamla kommunistpartiet vill nu ser fler poliser (men en av partiets företrädare vill helst inte att människor sitter i fängelse så länge).

I så måtto har politiken förflyttats i en mer realistisk riktning. Men det går inte riktigt att tro på det. Den stora omsvängningen 2015 visar hur snabbt det kan slå om igen, och det är uppenbart att flera av partierna tror och hoppas att det vi nu bevittnar är en tillfällig passage. Att de snart ska kunna återgå till 2014 års migrationspolitik och enhöringsvärld igen där satsningar på polis och försvar enkom var mörkermäns våta drömmar.

Det talas mycket om att valrörelsen kidnappats av migrationsfrågorna. Men årets val riskerar att bli osedvanligt traditionellt eftersom de gamla partierna fortfarande tänker och agerar som om det stod 1998 i kalendern. Som om det tredje blocket inte fanns. Som om Sverige inte stod inför ett avgörande vägskäl.

Stefan Löfven, Ulf Kristersson, Annie Lööf och Jan Björklund hoppas att ingen ska minnas hur det lät för fyra år sedan. Att väljarna ska ha ett lägligt kort minne.

Internet glömmer aldrig, heter det. Hur minnesgoda väljarna är kommer bli väldigt uppenbart den 9 september.

Läs även:
Sanna Rayman