Om det brinner i ditt hus, vad gör du? Försöker rädda kassaskåpet med ditt livs besparingar eller tar med dig kassen med pantburkar som ligger på bordet på vägen ut? Om du frågar en miljöpartist blir svaret troligen det sistnämnda.

Få om ens något parti är så tydligt för symbolpolitik som Miljöpartiet. Hela deras profilfråga om miljön bygger på det. När partiet äntligen hamnar i regeringsställning och kan påverka politiken mer konkret än någonsin tidigare, driver det igenom en miljardsubvention av elcyklar.

Därutöver gör MP det billigare att laga sin vanliga cykel samtidigt som det beskattar flyget i Sverige. Inget av detta kommer ”hjälpa klimatet” (som det så märkligt heter numera) ett endaste dugg. Det är bara symbolfrågor som får miljöpartister att må bra för stunden.

Den som verkligen vill göra skillnad skulle förstås satsa pengar där de gör mest nytta, nämligen i världens största miljösyndare bland u-länder. Inte i pyttelandet Sverige där inte ens ett totalstopp av alla utsläpp skulle märkas globalt.

Likadant är det med biståndspolitiken. Sveriges riksdag har satt ett mål att svenska skattebetalare ska bidra med en procent av landets BNP. Intresset att följa upp vart pengarna tar vägen genom Sida, och vilka resultat vi får per betalad biståndskrona, har varit synnerligen begränsat. Biståndsskandaler har ignorerats.

Precis som i miljöpolitiken borde det mest rimliga vara att vi får största möjliga resultat för varje satsad krona – inte att vi ger bort så mycket pengar som möjligt. Med risk för att framstå som hjärtlös i den av vänstern dominerade diskursen på området vågar dock få föreslå att enprocentsmålet avskaffas.

Migrationspolitiken är ett annat exempel (även om det är betydligt mer komplext då det även innefattar ohemula mängder naivitet, ideologi och ren och skär galenskap). I dag argumenterar alltfler, till och med en och annan socialdemokrat, för att det mest effektiva är att hjälpa migranter i deras närområden. Inte satsa tiotals miljarder (initialt) på att ta emot människor i Sverige.

Miljöpartiet står emellertid fast vid åsikten att den bästa politiken är att så många som möjligt ska få komma till välfärdslandet Sverige. Trots att det kostar fruktansvärt mycket mer att rädda ett liv här än i oroshärdarnas närområden (märk väl att många syrier nu börjar återvända hem igen, få konflikter varar för evigt).

Resultaten är kort sagt ointressanta för symbolpolitikern – viktigast för denne är vad som låter bra i debatter och känns bra i magen för stunden. Tyvärr fungerar symbolpolitiken. Miljöpartiet, hur otroligt det än låter, har störst förtroende i miljöpolitiken av riksdagens partier.

Det brukar sägas att Miljöpartiet är landets farligaste parti. Inställningen i såväl migrationspolitiken som kriminalpolitiken är goda argument för det.

Framför allt är dock MP landets onödigaste och mest slösaktiga parti. Vilket onekligen torde vara en akilleshäl för ett så kallat miljöparti.

Miljöpartiet och verkligheten.