”Det kändes som en statskupp.” Marita Ulvskogs ord efter det historiska socialdemokratiska valnederlaget 1976 sade mycket om en maktfullkomlig socialdemokrati då. Ränderna har emellertid inte gått ur. Det gamla arbetarepartiet betraktar fortfarande regeringsmakten som något som tillhör Rörelsen.

Det talas mycket om hotet från påverkansoperationer mot valet. Underförstått är att det skulle handla om ryska nättroll som vill gynna Sverigedemokraterna.

Så försmädligt då att en socialdemokratisk kommunfullmäktigekandidat i Sävsjö via en Facebooksida ljugit sig gul och blå över Moderaternas och Sverigedemokraternas politik – på arabiska.

På sidan uppgavs bland annat att M och SD vill stänga moskéer, förbjuda slöja för alla under 18 år, förbjuda halalkött, anklaga muslimska föräldrar för brott för att ta deras barn ifrån dem och stänga alla muslimska skolor. (Det sistnämnda blir lite komiskt med tanke på att det är Socialdemokraterna själva som vill förbjuda religiösa friskolor.)

Sedan detta avslöjades har det även framkommit att en annan socialdemokratisk kandidat använt samma fejkinformation och gjort egna fantasifulla tillägg. Stefan Löfven har sin vana trogen kallat tilltaget ”oacceptabelt”. Men vad säger det om regeringspartiet att det har fullmäktigekandidater som ägnar sig åt ren och skär lögnpropaganda om de politiska huvudmotståndarna?

Även om partiet tagit avstånd är skadan redan skedd, ty många som inte behärskar svenska språket eller följer svenska kvällstidningar har tagit del av budskapet oemotsagt. Någon rättelse på arabiska i sociala medier är knappast att vänta.

Det finns redan en utbredd rädsla hos många muslimer att socialtjänsten har en stor makt att omhänderta barn närhelst den önskar så sossen i fråga visste vad han gjorde.

Socialdemokraterna är pressade nu. Det märks på det uppskruvade tonläget och tilltag som dessa. Som väntat sägs det på den partitrogna kvällstidningens ledarsida (via Unvisit) ingenting om brinnande valstugor, nedrivna valaffischer eller falsk information om andra partier. Enligt ledarsidan kommer hotet från bottar och populister som vill ”polarisera” samhället.

Men det går även att hitta andra hot om man har livlig fantasi.

När Jimmie Åkesson roastades i P3 i anslutning till en utfrågning i kanalen fick SD-ledaren nog. Ackumulationen av många års hån tog ut sin rätt.

I den så kallade satiren kallades han spelmissbrukare, landsförrädare och tjock och beskrevs tillhöra ”ett rövgäng” som inte fått ligga så mycket, i alla fall ”inte med samtycke”. Åkesson kallade P3 för en ”skitkanal” och sade att om han varit chef för kanalen skulle han ha lagt ned den.

Det tog förstås hus i helsike. Kulturministern brölade att det var ”det grövsta” hon någonsin hört. Utrikesministern hävdade att uttalandet var ”mycket allvarligt”, utbildningsministern kallade det ”helt orimligt” och en rad andra partiföreträdare menade att att Åkesson utgör ett hot mot både fria medier och mot själva demokratin.

Det är förstås en komisk överreaktion. Men det säger mycket om tonläget i den politiska debatten i Sverige. Folk blir koleriska, överdriver så att de spricker och misstolkar medvetet vad politiska motståndare säger. Reaktionerna mot Hanif Bali, som rent av blev ett eget ämne i fördjupningsprogrammet Agenda, visar på samma hysteri.

Detta barnsliga beteende är ovärdigt en valrörelse, men tyvärr måste vi konstatera att det är själva valrörelsen. När socialdemokratins maktinnehav hotas är alla medel tillåtna.

Det politiska Sverige tycks ha drabbats av multipel skruvlös. Jag tycker synd om väljarna som tvingas genomlida detta.

Läs även:
Johan Hakelius