Under fjolåret passerade Sverige tio miljoner invånare. I SCB:s ursprungliga prognos skulle inte detta ske förrän 2027. Konsekvenserna av den snabba befolkningsökningen ser vi överallt.

Sverige lider av bostadsbrist och en underdimensionerad välfärd och staten misslyckas med att leva upp till sina åtaganden. Det saknas vårdplatser, förskolor, kapacitet i socialtjänsten, polisen går på knäna och så vidare. Den massiva asylinvandringen är inte den enda förklaringen till dessa bekymmer, men en stor del av den.

Det byggs som aldrig förr just nu, men nyproduktionen ligger på en prisnivå som många inte har råd att matcha. Unga bor kvar hemma hos sina föräldrar, folk har svårt att bli sambo och karriärer hindras när det saknas bostäder där jobben finns.

Nyanlända har kommunerna däremot en skyldighet att hjälpa med bostad. I Stockholm används den sociala stiftelsen SHIS för att möta en stor del av behovet. Därutöver har vi allmännyttan som avsätter bostäder för ändamålet med ett antal som beslutas politiskt.

Liknande lösningar finner vi i andra kommuner. Tyresöbostäder avsätter en fjärdedel av lägenheterna åt nyanlända, i Göteborg får nyanlända gå före i bostadskön. Denna lösning är vanlig runt om i landet. Nacka valde i stället att köpa tre bostadsrätter för att hyra ut åt en man med tre fruar, något som satte kommunen på kartan även i internationella medier.

En stor befolkningsökning är förstås inget negativt i sig. Men när den sker explosionsartat och i hög grad består av asylinvandring blir den problematisk. Stor invandring till en universell välfärdsstat, som möter migranten med en veritabel buffé av välfärdstjänster från första dagen, är helt enkelt en dålig idé.

Sverige har höga ambitioner för de invandrande. Socialtjänsten ställer upp med bostad och försörjning, kommunen erbjuder svenskundervisning, förskola, skola, vuxenutbildning och så kallade jobbtorg eftersom den statliga Arbetsförmedlingen missköter sitt uppdrag. Lägg därtill hela vårdkedjan, inklusive psykiatri och tandvård som belastas särskilt hårt av den invandrade gruppen.

Den svenska välfärdsstaten är enkelt uttryckt inte dimensionerad för denna befolkningsökning. Därför bevittnar vi de kapacitetsbrister som nu dominerar valrörelsen.

Riksdagen har de facto fattat beslut som är på väg att spränga välfärdsstaten. Det kommer krävas massiva kommunala skattehöjningar, statsbidrag och sänkta välfärdsambitioner för att få kalaset att gå ihop under de kommande tio åren.

Det är alls inte förvånande att missnöjet sprider sig runt om i landet. Världens högsta skatter levererar inte en acceptabel välfärd längre. Socialdemokratin har svikit, de borgerliga har svikit. Allt för ett stort experiment.

Sverigedemokraterna ökar nu även i de klassiska svenska rostbältena i Norrland, som alltid röstat rött. Om några veckor vet vi exakt hur stort missnöjet är.