Stefan Löfven har hållit sommartal. Kanske det sista som svensk statsminister. Det utdelades i vanlig ordning hårda snytingar mot Moderaterna, men det Löfven och Socialdemokraterna verkligen fruktar är en framgång för Sverigedemokraterna. I den rädslan har de sällskap av alla systembevarande partier och opinionsbildare.

Det vi nu bevittnar i form av mer eller mindre desperata utspel om SD och mot SD är ett gammalt systems inre konvulsioner. Ett system som direkt eller indirekt försörjt partier, journalister och andra i decennier. En trygg famn som gjort mängder av aktörer inflytelserike på olika sätt. De slåss nu aggressivt för att bevara status quo.

Jag lutar alltmer åt att vi behöver en liten revolution i Sverige. Inte i betydelsen blod, våld och folk hängande i lyktstolpar som extremvänstern och nazisterna vill utan en revolution av själva statsapparaten och den politiska elit den vuxit ihop med.

Vi behöver ett systemskifte.

Jag spår att nästan alla kommer vara besvikna efter valet. Socialdemokrater eftersom deras parti gjort ett rekorddåligt val, moderater eftersom deras parti backat ytterligare, folkpartister då Liberalerna fortsätter trenden nedåt, kristdemokrater och miljöpartister för att deras partier hamnar någonstans runt riksdagsspärren.

Centerpartister och vänsterpartister kommer vara glada åt starka valresultat, men alla som röstat på Sverigedemokraterna kommer få se ett ännu större parti som är lika långt borta från regeringsinflytande som för åtta år sedan. Frågan är hur det påverkar över en miljon väljare när de inser att deras röst åter igen är bortkastad.

Decemberöverenskommelsen var en unik konstruktion. I praktiken gick sju partier ihop för att blockera det åttonde från politiskt inflytande i landets parlament. Detta sedan det åttonde varit valets enda egentliga segrare. Arkitekten var av allt att döma Hin Håle själv, Fredrik Reinfeldt.

DÖ sågs av somliga som ett sätt att försvara demokratin mot ett nytt hot som klättrat upp ur valurnan, men i själva verket handlade det som nämnts ovan om att försvara egna privilegier och att bevara status quo. Vi har all anledning att tro att en ny sverigedemokratisk framgång i det kommande valet kan väcka DÖ till liv igen i någon form.

De senaste åren har det politiska och mediala etablissemanget helt och hållet fokuserat på ett upplevt hot. Varje förändring, såväl folks växande intresse för alternativmedier som för nya partier, har betraktats som ett hot mot den rådande ordningen. Det är fullt begripligt att eliterna agerar så här, men det betyder inte att vi tigande måste se på när det sker.

Gamla partier som vuxit ihop med statsapparaten och medier som lever i symbios med den makt de är satta att bevaka behöver få en påminnelse om att inget kan eller ska tas för givet.

Donald Trumps valseger är ett exempel på vad som behöver ske även i Sverige. Som jag påpekade i samtalet i Radio Frihetligt behöver vi få en förändring av modell större i riksdagen. Flera partier som helt överlevt sig själva behöver försvinna.

Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet har inte längre något existensberättigande. Men frågan är även vad de två stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna fyller för funktion i en föränderlig tid som vår.

Alla som röstar på något av dessa etablissemangspartier stöder ett korrupt system som när det trängs mot väggen visar sitt rätta ansikte.

I SR:s Studio Ett häromdagen medgav digitaliseringsminister Peter Eriksson (MP), medvetet eller ej, att partisekreterarna har fått en hotline till Facebook för att snabbt kunna anmäla misshagligt innehåll. ”Det verkar fungera”, konstaterade Eriksson lakoniskt.

Vi har alltså en regering som har direktkontakt med en IT-jätte för att förmå dem att ta bort material som regeringen och etablissemanget inte gillar.

Det är dags för de gamla partierna att inse att de inte kan abonnera på makten. Att de inte kan ta folkets stöd för givet. Att deras tid snart är förbi.

Höstens val är ett möjlighet för väljarna att se till att det blir just så. Vi kan ta första steget mot ett riktigt systemskifte.

Läs även:
Johan Hakelius

Hög nivå.