I 80-talsfilmen Brewsters miljoner ställer huvudpersonen upp som kandidat i borgmästarvalet bara för att bränna pengar. Han vill egentligen inte bli vald, men han utnyttjar det faktum att de två huvudkandidaterna båda är så impopulära.

Sloganen blir ”Vote for non of the above”. Rösta inte på någon av dem. Det känns som en bra slogan för höstens val.

Jag känner en växande avsmak när valrörelsen nu drar igång, och motviljan når orkanstyrka när jag ser ledare för åtta partier på scenen i Kulturhuset svara på ledande frågor från RFSL. Maken till pinsamheter har vi inte sett sedan regeringen Löfven bjöd upp till hallelujasång under titeln ”Sverige tillsammans” för tre år sedan.

På scenen stod partiledarna för sju av riksdagens partier och en talesperson för Feministiskt initiativ uppradade för att svara på en rad påståenden.

Ebba Busch Thor har meddelat Expressen att skälet till att hon var tveksam till att höja Prideflaggan i ett ”ja” som svar på påståendet ”SD är ett homofobt parti som vi inte tänker samarbeta med” är att hon ogillade tilltaget att mobba ut ett folkvalt riksdagsparti på det sätt som gjordes. (Frågan är dessutom försåtlig. Hur skulle den partiledare som anser att SD inte är homofobt men att man ändå inte vill samarbeta med dem (eller tvärtom) förväntas svara?)

Men KD-ledaren reste inga invändningar, hon stod kvar och föll till slut in i ledet genom att höja flaggan precis som de övriga. Funderade Busch Thor ens över att protestera mot det ovärdiga i hela tillställningen? Eller var det bara för jobbigt att vara obekväm?

Spektaklet i Kulturhuset visade på två saker. Dels att hbtq-personer behandlas som mindre vetande, som barn. Jag minns fortfarande nyheten i den dåvarande lokalblaskan där rubriken (fritt ur minnet) ”Ny mötesplats för hbtq-personer i Tallkrogen” illustrerades av två vuxna sittandes i ett bollhav. Det ska vara så lekfullt, skojigt och barnsligt.

Dels att hela samhällsdebatten har infantiliserats. Detta är givetvis inte bara RFSL och hbtq-rörelsen skyldiga till. Det märks i snart sagt varje politisk debatt, däribland SVT:s egen utfrågning av partiledarna i Almedalen som de senaste åren letts av Belinda Olsson.

Det ska vara så personligt och uppsluppet att det i slutändan blir menlöst (kom igen, spela fotbollsspel?). Det är ibland svårt att se någon skillnad mellan detta och när barn frågar ut partiledarna.

Ingen politiker vågar heller tacka nej till ett tillfälle att synas, vare sig det är i ExpressenTV, public service eller på en scen i Kulturhuset där partiledarna ombeds flytta sig på en skala mellan en enhörning och en kaktus i sina svar.

Denna infantilisering är inte bara en förolämpning mot de folkvalda som ställer upp överallt under alla omständigheter utan också en skymf mot alla väljare som behandlas som mindre vetande.

Jag tror att de allra flesta klarar att tänka så pass mycket själva att en seriös politisk debatt, innehållande såväl konkretion som uppvisande av en viss abstraktionsförmåga, inte är att sikta för högt. Det är tvärtom att ta väljarna på allvar.

Jag undrar vad de tänkte när de stod där på scenen. Vissa var uppenbart mer förtjusta i upplägget än andra, men en vuxen ledare med viss självaktning hade åtminstone ifrågasatt det hela, kanske vågat tacka nej till att alls medverka.

En politisk ledare med värdighet hade valt att kliva av scenen där i Kulturhuset. Buropen från publiken som det beslutet genererat hade sannolikt betalats tillbaka i goodwill och säkert också några röster från övriga i befolkningen.

Kalla det vuxenpoäng, en bristvara i politiken just nu. Alla vill faktiskt inte ha bollhav och enhörningar.

Läs även: 
Helena Edlund
Johan Ingerö

None of the above.