”Vi är 94%” blev ”Vi är 87%” som blev ”Vi är 82%”. Föreställningen att det eftersom en majoritet inte har röstat för ett visst parti skapas en rättighet att utestänga just det partiet är ytterst märklig. En förkrossande majoritet hade inte röstat på Miljöpartiet i förra valet, ändå satt partiet i regeringen. Så fungerar demokratin.

I takt med att Sverigedemokraterna fortsatt att växa kunde man tro att hanteringen av dem skulle förändras. Men icke. Det politiska etablissemanget låter och agerar exakt likadant 2018 som det gjorde 2010.

När SD kom in i riksdagen beslöt Fredrik Reinfeldt att inleda ett samarbete med Miljöpartiet. Inte minst var detta en markering från moderatledaren. Ett slags tvärtomlek, om man så vill . Om SD växer ska inflytandet från dess motpol öka, var tanken. Resultatet blev bland annat migrationsöverenskommelsen, ett av flera riktigt skadliga beslut som fattades under regeringen Reinfeldts andra mandatperiod.

Efter valet 2014 resulterade SD:s tillväxt i en maktkartell kallad Decemberöverenskommelsen, som genom att rigga arbetet i riksdagen skulle omöjliggöra för SD att få inflytande så länge partiet inte självt fick egen majoritet i ett riksdagsval. Detta sedan SD valt att rösta på Alliansens budget. Centerpartiet dryftade rent av tanken att ta bort möjligheten att rösta på någon annan budget än sin egen.

DÖ höll inte, upprördheten inom borgerligheten blev för stor och svekdebatten är högst levande fortfarande. Det är delvis detta som gör Alliansen så angelägen om att få bort Löfven, trots dödläget mellan blocken. Ändå kan det sluta i en ny DÖ, som vi strax kommer till.

Nu väntar vi på nästa steg i hanteringen av SD. Socialdemokraterna konstaterade på en presskonferens under måndagen att partiet vill sitta kvar. Anders Ygeman upprepade parollen att partiet vill samarbeta över blockgränsen ”men inte över anständighetsgränsen” (var den går ligger förstås helt och hållet i betraktarens öga).

S utesluter att stödja en borgerlig regering, vilket innebär att förutsättningen för samarbete med borgerliga partier är att statsministern heter Stefan Löfven. Så talar ett maktparti med självförtroende, valmotgången till trots.

Jimmie Åkesson inbjöd Moderaterna och Kristdemokraterna till formella samtal och fick omgående nobben. Allianspartierna säger alltså nej till samtal med det enda parti som kan garantera att Ulf Kristersson blir statsminister. Nu är det därför upp till ett 40-procentsblock att se till att statsministern för ett annat 40-procentsblock faller. Tron på magi förefaller stor i det borgerliga lägret.

Om jag får gissa kommer SD inte hindra Kristersson från att bli statsminister. Partiet kan helt enkelt inte låta Löfven, Fridolin och Bah Kuhnke sitta kvar, särskilt inte som SD gjort flera försök att fälla regeringen och Löfven de senaste åren.

Vad som händer därefter är däremot en annan femma. Hur illa övriga än tycker om SD har partiet de facto stärkt sin vågmästarroll i riksdagen, vilket oundvikligen kommer påverka den framtida regeringens möjligheter att få igenom sin politik. Möjligheten att fälla en budget kommer också finnas där under hela mandatperioden.

I händelse av en stökig regeringsbildning kan ett slags ny maktkartell, en septemberöverenskommelse, heller inte uteslutas. Det viktigaste för övriga riksdagspartier är uppenbarligen att utestänga ett visst parti, inte att forma en handlingskraftig regering.

När eller om denna överenskommelse blir verklighet, kommer den precis som förra gången beskrivas som ett sätt att ta ansvar. Trots att den i själva verket innebär ett stort kliv över vad som är anständigt i ett demokratiskt land. Ett kliv över den där anständighetsgränsen.