Jag har tagit mig tiden att mellan splattrande blöjbyten och timslånga nattningar titta på gamla klipp inför valet 2014. Debatter mellan Jimmie Åkesson och Erik Ullenhag, utspel från alliansledarna och inte minst hur Stefan Löfven lät.

Att tonläget i debatten har förändrats en hel del sedan dess vet vi alla, men det är häpnadsväckande att se hur mycket.

Då var migrationspolitiken en fråga som var untouchable. Kostnader fick inte diskuteras, ty det var hjärtlöst. Man kan inte sätta en prislapp på ett liv, hette det. Problem med invandringen fick inte dryftas, för då drog man ”alla invandrare över en kam”.

Ullenhag, då integrationsminister, lyckades till och med i en debatt om bilbränder i förorten fråga varför SD inte ser ”de goda krafterna” och nämnde nattvandrare. Som om det var någon lösning på problemet.

Hela debatten blev paralyserad. Förmodligen i hög grad beroende på Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och att de var det enda parti som ville diskutera och åtgärda problemen. Övriga partier, samt det mediala och kulturella etablissemanget, lekte tvärtomleken i en för Sverige avgörande fråga.

Att över huvud taget diskutera begränsningar i det svenska flyktingmottagandet var tabu. Trots att alla måste ha förstått det rent logiskt kunde ingen politiker förutom SD-ledaren konstatera att det finns en gräns för hur många asylsökande som Sverige klarar av att hantera.

Sedan dess har det hänt mycket, åtminstone i retoriken. Åsiktskorridoren har öppnats upp påtagligt. Men nu har vi i stället fått en ny fråga som omgärdas av precis samma tabu och begränsningar som migrationspolitiken inför förra valet: assistansen.

Under många år har kostnaderna för LSS, som ger rätt till assistans och stöd till funktionsnedsatta, skenat. I dag kostar dessa insatser 30 miljarder om året. Det är mer än vad polisen kostar varje år och nästan motsvarande en hel försvarsbudget. Totalt kostar LSS, räknat i kommunala och statliga insatser, mer än 70 miljarder. Det är mycket mer än i våra nordiska grannländer.

Regeringen ville bromsa denna utveckling, något alla rimliga partier borde kunna ställa sig bakom, och tillsatte därför en utredning. Inte för att dra in all assistans till dem som bäst behöver denna hjälp utan för att komma tillrätta med en ohållbar kostnadsutveckling.

Men nu är det valrörelse och föga förvånande passar oppositionen på att utnyttja detta faktum. Medierna hjälper såklart till genom att, precis som i migrationspolitiken under de senaste 20 åren, lyfta fram särskilt ömmande fall som berör människor. Upproret sprider sig sedan i sociala medier. Oppositionen gnuggar händerna.

Populism, kallas det. Och väldigt dålig journalistik.

Vi vet även att det har förekommit assistansfusk, vilket är värt att ha med i diskussionen. Risken för fortsatt brottslighet inom assistansmarknaden bedöms alltjämt vara fortsatt stor.

Regeringen har under ett valår inte lust att ta strid mot uppmärksammade och ömmande fall där små funktionshindrade barn nekas assistans. Den väljer därför att lägga sig platt. Den 30 april togs besparingskraven på utredaren bort och nu säger barn- och jämställdhetsministern på DN Debatt att ”Vi är beredda att ta den kostnaden”.

Kort sagt: LSS får kosta vad det kosta vill. Man kan ju inte sätta ett pris på en människa, eller hur? Fel. Vi sätter prislappar på människor hela tiden. I psykiatrin, i sjukvården, i äldreomsorgen.

Överallt jagas kostnader. Ibland är det orimligt – äldrevården brukar bistå med sådana exempel. Men oftast är det helt rimligt att hushålla med skattemedel, söka effektivisera och få ut det mesta möjliga av varje satsad krona. Detta bör gälla även i LSS-lagstiftningen.

Ett tabuområde har ersatts av ett annat. Detta är en sjuka i den svenska debatten som vi måste komma tillrätta med.

Läs även:
Anna Dahlberg