Det var inte detta valresultat många hade väntat på, nästan oavsett partifärg. Champagnen förblev odrucken, ty det här var inget att fira.

Förväntningarna inför valet gör att ett rekorddåligt resultat för S ses som en seger medan ännu en sverigedemokratisk framgång tolkas som ett bakslag. Trots att 4 av 10 väljare har bytt parti sedan förra valet har vi ett slags status quo i riksdagen.

Den sittande regeringen samlar nu bara var tredje väljare. 38-procentsregeringen har blivit en 33-procentsregering. Men Socialdemokraterna gjorde en överraskande valspurt och Miljöpartiet klarade riksdagsspärren, trots att VALU gav hopp om motsatsen.

Alla utmålade sig som segrare när valresultatet utkristalliserat sig. Överlag har Socialdemokraterna gjort ett starkt val i stora delar av landet medan Moderaterna ser ut att tappa nästan överallt, inte minst i storstäderna. Samtidigt är nu Sverigedemokraterna vågmästare i många kommuner, däribland Stockholms stad.

Löfvens parti gör visserligen sitt sämsta val på över 100 år, men givet hur det sett ut i mätningarna hela sommaren är 28 procent ett kanonresultat. Det förbluffar mig att så många svenskar kan stöda ett parti som lett en kalkonregering i fyra år. Det gör mig oerhört nedstämd.

Ulf Kristersson höll ett tal som var något av det märkligaste jag har sett en partiordförande hålla, i synnerhet under en valnatt. Det var inget förlusttal men heller inget segertal. Största jublet fick han när han gratulerade KD för valframgången. Kristersson framstod knappast som en självsäker och segerrusig moderatledare när han mötte sina anhängare. Något som naturligtvis bara stärker Löfven ytterligare.

Läget nu är precis så knepigt som många varnat för att det skulle bli. Det beror inte så mycket på valresultatet som på att allianspartierna inte givit sig själva något som helst manöverutrymme. De har bundit sig vid masten.

Annie Lööfs enda plan för att få en alliansregering var att Stefan Löfven avgick på valnatten. Det gjorde han inte, och det fanns heller ingen anledning för honom att göra en Reinfeldt.

Löfven vet mycket väl vilka inre konvulsioner som kommer drabba Liberalerna och Centerpartiet nu när det sjunker in även hos dem att de inte kan bilda en ny regering utan passivt stöd av SD.

Denna parlamentariska låsning är egentligen helt onödig. Det finns efter detta val en ännu större icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Ulf Kristersson kan bli statsminister och regera med en stabil riksdagsmajoritet – om han vill. Men både han eller allianskollegorna föredrar detta osäkra läge framför att söka stöd där stöd finns. Samma sak gäller för övrigt i en rad kommuner, däribland Stockholms stad.

Om man ska försöka hitta något positivt i denna röra är det möjligen att Feministiskt initiativ kollapsat fullständigt och att knallkorkarnas parti MP marginaliserats.

Det fanns förhoppningar om en socialdemokratisk genomklappning, kanske rent av att partiet för första gången inte skulle bli största parti. Resultatet blev något helt annat. Det är den dystraste slutsatsen av gårdagens valresultat.

Val 2022 nu, tack.