Så var sagan om en allians- eller konservativ minoritetsregering all. Som väntat misslyckades Ulf Kristersson med uppdraget att finna stöd för sina olika regeringsalternativ. Moderatledaren har nått det berömda kaklet och det var både hårt och kallt.

Att Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle säga nej till att stödja en alliansregering var en så fullkomlig självklarhet att det var slöseri med tid att ens ställa frågan. När moderatledaren lade fram det enda kvarvarande alternativet, ett konservativt, och bad om Centerpartiets och Liberalernas stöd för detta fick han nobben. Bestämt.

Det går att diskutera om det var klokt att lägga ut förslaget på Facebook som Kristersson gjorde (det var det inte). Överlag har förhandlingar och utspel under dessa veckor skett alldeles för publikt för att det ska kännas genomtänkt och professionellt.

Men i själva sakfrågan kan vi konstatera att Annie Lööf och Jan Björklund valt bort en borgerlig statsminister där det enda alternativet heter Stefan Löfven. Vem som helst kan räkna ut vad detta betyder i förlängningen.

Allt detta var förutsebart redan på valnatten. Centerpartiet och Liberalerna surrade sig allt hårdare vid masten under valrörelsen med Björklunds löften till sina barn som något slags bottennotering. Allt handlade i slutändan om att stänga ute SD. Så även i går.

Kristerssons misstag var att hålla fast vid Alliansen hela vägen fram till valet. Det fanns många och goda tillfällen att vinka adjö till detta allt frostigare äktenskap. När C och L räddade försvarsminister Hultquist var ett. När C röstade igenom afghanamnestin ett annat. Inte för att den frågan isolerat är världens viktigaste utan för att den avslöjade att Alliansen inte har någon gemensam hållning i en för Sverige avgörande fråga.

I stället vidhöll Kristersson avståndstagandet från SD och drev sitt parti i allianssamarbetet hela vägen fram till valet. Resultatet blev ett borgerligt block som var mindre än de rödgröna och ett försvagat M. Föreställningen att kunna bilda en alliansregering bottnade hela tiden mer i glada förhoppningar än trovärdiga lägesanalyser.

Inom kort kommer Löfven få uppdraget att söka stöd för en socialdemokratisk regering. Om inte omedelbart så lär Lööf och Björklund så småningom, efter en viss tid och ”för landets bästa”, gå över blockgränsen. Alliansen måste bara dödförklaras officiellt först.

Ingen vill vara den som drar ur kontakten till respiratorn. Men allt tyder på att alliansprojektet nu håller på att kallna och att detta slutar med en socialdemokratisk enpartiregering med varierande stöd av Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Liberalerna.

DN, Eskilstuna-Kuriren och Aftonbladet, sossar, gröna liberaler och folkpartister. Alla kommer jubla. Det var precis detta de ville se. Eskilstuna-Kuriren har redan skrivit en hyllning till Socialdemokraternas ”patriotism och omtanke om Sverige”.

Moderaterna och Kristdemokraterna kan nu gå i opposition tillsammans med Sverigedemokraterna i ett konservativt block. Vilket kanske kan bädda för något slags upptining av relationerna partierna emellan inför nästa ordinarie val 2022.

Men det är långt dit.

Under tiden har vi en potentiellt sett förfärlig regering att hantera. Blotta tanken på ytterligare fyra år med en socialdemokratisk regering är fullständigt outhärdlig.

Fyra år till med Stefan Löfven, Morgan Johansson, Anders Ygeman, Margot Wallström och Ylva Johansson. Fyra år till med nya tramsmyndigheter, höjda skatter och maktfullkomlighet.

Det kanske börjar bli dags att söka sig till en stuga i skogen.