För nästan exakt tre år sedan bjöd regeringen in kungahuset, kommunföreträdare och många frivilligorganisationer till samlingen ”Sverige tillsammans” i Münchenbryggeriet i Stockholm. Där fanns även LO-basen, Rättviseförmedlingen, ärkebiskopen, Swedbanks chef, privata företagare och många fler.

Syftet var att samla alla goda krafter till ett slags gemensam sittning för att prata om den så kallade utmaningen med asylinvandringen men framför allt visa på möjligheterna. Huvudtemat var integration på arbetsmarknaden. Regeringen lanserade de så kallade snabbspåren.

”Sverige tillsammans” har blivit famöst av flera skäl, såväl för historikerns förnekande av en svensk kultur som den där hallelujakören.

Det sparades minsann inte på krutet. Teodor Koistinen Twitter-reflekterade över eventet på plats, och dessa reflektioner är läsvärda än i dag. Han kallade det bland annat för ett ”koleriskt floskeljippo med inslag av mindfulnessflum”. Alltihop var sålunda oerhört socialdemokratiskt.

Själv minns jag framför allt en sak: arbetsmarknadsministerns framträdande. Ylva Johansson, som sedan dess även blivit etableringsminister trots att hennes chef inte ansåg att det behövdes en integrationsminister, klev upp på scenen och höll ett kort anförande som närmast kan liknas vid ett pepptalk på ett företag.

Föreställ er att företaget som ska dra ned på anställda hyr in en klämkäck konsult som ska peppa laget och få alla att se möjligheterna med förändringen.

I dag, med lite perspektiv till dramatiken den där hösten och med vetskap om vad som följde efter oktobersamlingen, är det Ylva Johansson sade bortom pinsamt. Det är fullständigt bisarrt.

Ylva Johansson sade följande:

Och jag tänker så här, att det som sker i Sverige just nu det förändrar Sverige. Sverige förändras just nu och jag tycker att det är en så härlig känsla att få vara med om det. Och ni vet jag tänker ibland så här: När man är med om en stor förändring i sitt privata liv… det kan ju vara olika saker, men när man är med om någonting så känner man ”det här förändrar mitt liv”. Någonting händer som är stort. Ofta innebär det mycket arbete, det där stora som händer. Men det är också något man aldrig kunde tänka sig att vara utan.

Detta var fem veckor före regeringens beslut att förändra migrationspolitiken över en natt. Sedan dess har det från socialdemokratiskt håll pratats om allt från ”systemkollaps” och att stänga Öresundsbron till att konstatera att Sverige inte kan ta emot fler asylsökande än andra länder.

Ändå fortsätter vi att göra det. Förstås. Det politiker säger å ena sidan och det de faktiskt gör å den andra går som bekant inte alltid ihop.

Jag har upprepade gånger undrat varför så få ställer Löfvens regering till svars för dess bristande förberedelser för hösten 2015. Det duger inte att påstå att ”ingen kunde veta” att det skulle komma så många. Det är nämligen inte sant.

Ungefär ett år innan det sjöngs halleluja i Münchenbryggeriet lade Migrationsverket sin prognos som spådde att det kunde komma över 100 000 asylsökande 2015. Detta efter ett oerhört ansträngt år då Sverige tog emot 81 000. Regeringen gjorde ingenting.

Månne är Ylva Johanssons tal om förändring och härliga känslor ett slags svar på varför ingenting gjordes. Den som inte ens förstår problembilden kan naturligtvis inte förväntas arbeta preventivt.

Tre år senare är frågan vad som återstår av den där härliga känslan ens hos regeringen och ministern själv. Många känner den definitivt inte. Vi kände den inte ens då.